Har börjat läsa David Dalton Dylan biografi -Det är inte mig ni söker. Hans sätt att försöka krossa mystiken får den bara att bräddas. Jag är fast hur som helst. Har också samtidigt börjat att ögna i Yuval Noah Hararis bok -Sapiens, mystiken finner inga gränser trots alla tillbuds stående medel. Efter att något klarnat bräddas nya fält och man står frågande framför oerhörda horisonter.
Det brann ovanför den östra fjällkedjan, solen steg sakta mot skyn, segt men spektakulärt. Parkerat bilen vid skidskyttestadion i Sjusjoen, längst ner i spårsystemet. Några grader kallt, ingen vind. Följer pistmaskinen nydragna spår upp mot fjället, segt att diagonala i början men tidsnog hittar man rytmen som om det aldrig hade varit barmark. Investerat i en vätskeryggsäck, tänker springa med den också, alltid retar det någon.
Kollar inte på kartorna bara kör. Flackare uppe på fjället, mjölkvit, rent ljuvligt. Ser på klockan att tre timmar inte borde bli några problem. Natur människa samklang. Kring allt detta universums gudomlighet, prakt, storlek, kraft med framförallt överväldigande obegriplighet. Universum tvingar oss till underkastelse ingen tvekan om det.
Börjar försöka orientera mig hemåt, kollar ut en genväg, klockan skenar, drar en ny loop då genvägen inte var uppkörd, några kilometer mer på kontot har aldrig skadat. Universum är helt likgiltigt, som tröttheten. En sarkastisk humor infinner sig men också tillslut en svartsynthet.
Märker att jag tagit av vid fel vägskäl får vända och åka upp igen, upprepar detta vid nästa vägskäl. Man kan inte annat än att underkasta sig tröttheten, acceptera den och hålla den stången. Slår en stoppsladd vid bilen, knäpper av klockan på 5,39. Måste vara mitt längstaskidpass i livet.
Himlen brinner nät bilen tar mig sista biten nerför fjällen. Mystisk syn. Funderar på hur jag ska återhämta det här tills imorgon. Kommer fram till en öl i baren, skål.
2016-12-29 at 9:22 f m
Rejäl tur, hur långt blev det?