Formeln

Jag gillar besked. Goda som dåliga. Inte de dåliga på grund av dess innebörd men för att ett besked är ett besked. Det är definitivt och det pekar ut riktningen. Nu är det såhär. Vad gör vi nu? Att sväva i ovisshet är däremot värre. 
 
I söndags gjorde jag något jag älskar. Nämligen springa runt Hallbystugans omgivningar. Jag har sprungit dessa stigar sedan sommaren 2011 och det har liksom blivit en av de bästa, mest ultimata sysselsättningarna. Inte minst när sommaren är som den är. Relativt sval och blöt. Förra året hade jag några riktiga mardrömsupplevelser där uppe – när värmen var brutal. Men även dessa turer har sin charm. För visst är det den yttersta gränsen man söker?
 
Förra veckans besök i Spanien var absolut ingen censurerad fylleresa men det var väl heller inte en vecka som präglades av träning och hälsa. Veckorna innan flöt träningen på väldigt bra och jag kände mig löpmässigt i form för första gången på mycket länge. Ingen direkt smärta från ryggen och steget kändes engagerat. Frågan var då var jag stod på formskalan. Jag sökte med andra ord: Besked. 
 
Det jag kallar Hallbymilen är inte samma som för andra tror jag inte. Men jag har sprungit exakt samma sträcka varje år och då är det ganska svårt att byta sträckning då. Eftersom mina tidigare besök här är väl dokumenterade och mitt pers från 2013 gäckat mig så finns det bara ett mål varje gång jag sätter iväg. Och varje gång är jag lika segerviss för att allt som oftast få inse att jag har för lite tid på mig när jag äntrar de sista sugande stigningarna mot Hallbystugan. 
 
Det är lite som ett lopp. Det vill säga att jag värmer upp ganska grundligt innan det är dags. Formeln för ett lyckat lopp är oklar. Jag har testat olika. Hålla igen i början och ha kraft mot slutet. Ösa uppför ta det lugnt nerför. Ösa nerför ta det lugnt uppför. Springa jämnfort från början. Men faktiskt inte att tokblåsa på de första lättlöpta kilometerna. Därför blev det tokblås från början. 3.35-kilometrar. Så fort var länge sen jag sprang. Smart på grund av att det går sakta sen. Men kanske ödesdigert när krafterna sinar på slutet. Nu hade jag ju dock bestämt mig och då är det kört. 
 
Efter den lättlöpta början kommer två lagom kuperade kilometrar innan det bär utför mot Sernheims kurva. I förra årets Lidingöloppet on Tour kom han på ytterkurva ner mot träbron över bäcken. Plankorna var våta och Sernheim höll på att att ramma hela bron. Som tur var höll räcket för en kroppstackling i 50 km/h. Här efter väntar flack grusväg som dock tenderar att vara lite motlutande. Har man trycket kvar här är det bra. För sen blir det misär när en kilometer där kilometertiden drar iväg väntar. Och då är drygt halva milen gjord och man inser att ”nej, jag skulle lagt upp det annorlunda.” Oavsett vad man väljer för formel så kommer man alltid till samma insikt. Men i söndags kände jag trots känslan att det hade gått fort. Ni som testat att räkna och sånt när pulsen är röd vet att det är svårt. Så jag avstod och bara sprang. Fram till gokartbanan är det bara att koncentrera sig på vart fötterna tar vägen. Och det är rätt skönt. 
 
Därifrån är det dryga två kilometer kvar. Riktiga ”lära-känna-sig-själv-kilometrar”. I sista backen insåg jag att jag  fixar det. Men sista meterna uppe vid Hallbystugan är alltid längre än man tror. Mycket mycket längre. Men dessa till trots – perset var nått. Ett besked, gladare än de flesta. 
 
En halvminut till godo blev det till slut och nu är vi på rätt spår. Om två veckor är det återigen Lidingöloppet on Tour. En bra genomkörare får vi hoppas. Mot nya besked.

12 kommentarer

  1. Tyckte jg såg din silvriga Skoda lämna hallbys parkering igår när jag och Annika svängde in mot densamma. Kan du bekräfta eller dementera de här påståendena? Gött med pers!

  2. Hållet räcket för en till tackling?

  3. Åh vad jag blev sugen på pers!

  4. Är du en gentleman?

Lämna ett svar till Oskar Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑