Kategori: Robert (sida 1 av 27)

Back in the days

Trött på corona? Jag började bläddra i arkivet och insåg att jag på dagen för två år sedan skrev det här inlägget om Göteborgsvarvet 2018. Kändes ändå som om det mesta kom tillbaka till mig. Och jag minns den där stunden efteråt i gräset för mig själv. Det är vackert, ibland.

Det är tillfredsställande att nå sina mål. Och ett mognadstecken när man lyckas sätta realistiska mål. Jag vet att det finns mer att hämta i framtiden, men då krävs det som med allt annat träning och åter träning. Inget gör sig självt. I lördags sprang jag min snabbaste halvmara nånsin, den åttonde i ordningen om jag inte räknar helt fel. Detta tack vare ett taktiskt upplägg som höll och en optimerad träningsperiod räknat från Vasaloppet. Just nu känns det som hela världen ligger öppen. Här är historien om Göteborgsvarvet 2018.

Förmiddag: 

Hämtade upp min följeslagare Jakob Holter (fd Svensson, römålarns son) på Ekhagen sen begav vi oss mot Sahlgrenska, odontologen. Inte för att vi skulle undersöka munnen, utan för att det är en klassisk parkeringsplats, dryga 10 minuters gång från Slottsskogsvallen och alltid fullt med parkering. Allt var som vanligt och vi begav oss upp mot Slottsskogen för att hämta ut våra nummerlappar. Efter en stunds irrande runt Frölundaborg gjorde någon oss uppmärksam på att nummerlapparna inte hämtas ut på plats längre utan nere vid Svenska Mässan, Gothia Towers. Okej. Klockan var nu 11.00. Två timmar till start och med dålig känsla för hur man åker spårvagn så var det faktiskt så mitt hjärta rusade en aning. Men med lite flyt lyckades vi åka snålskjuts med en vändande buss och var relativt snabbt tillbaka med nummerlapp en dryg timma senare.

Tillbaka med nummerlapp på.

Värmde upp lite lätt och kände kanske en gnutta stelhet sen torsdagen då Palle och Arvid drog med mig 18 km runt vid Landsjöns land. Men kändes ändå helt ok. Ner mot starten. En skön bris fläktade något men det skulle bli varmt det var helt säkert. 25-26-27 grader kanske. Dock ingen åskvärme.

Fem minuter innan start var jag fortfarande helt avslappnad. Stod och kom på mig själv med att gäspa. Men med 30 sekunder kvar till start kände jag hur adrenalinet började pumpas ut och strax därpå var vi iväg.

Loppet: Kilometer 1-9.

Kom iväg i lagom fart. Hela tiden medveten om att inte rusa. Bara gå med. Slottsskogen en solig lördageftermiddag borde man väl egentligen spendera med en Spendrups men det här kändes helt okej också. Säldammsbacken efter två kilometer kändes ganska tung och jag förstod att det skulle bli en kämpig eftermiddag. Det rullade på ner mot Majorna. Kontrollerat men ändå ganska ansträngt. Kanske skulle jag behövt en lite längre uppvärmning för att dra igång kroppen på allvar. Vi närmade oss bro nummer ett. Älvsborgsbron. Kikade mot de ikoniska kranarna samtidigt som vinden från väst drog över brofästet. Blickade mot horisonten i väst. Havet och evigheten. Över bron och lyckades hålla det ganska lagom i fart. På den sjunde kilometern delvis ner från bron går det fort och det får det gärna göra. Bara att gå med. Här nånstans började loppet. Jag kände mig förmögen att växla fart och springa avslappnat. Det kändes i ett par hundra meter oförskämt bra och det är helt otroligt hur ens mindset kan förändras från ena stunden till en annan. Det gäller att ta vara på ögonblicket så jag gick ut för att high-fivea med några kids från Hisingen. På Hisingen gäller det att ha tryck och mata på. Något jag tränat på hela våren. Ensam i läskig fart. Kände mig bekväm.

 

Kilometer 10-17

De första av många som förlorade mot värmen började skymtas här. Led med dom. För det är långt kvar. Men för egen del kände jag en annalkande styrka komma till mig. Ville inte sabba det här nu. Ville inte ge mig. På nervägen på bro nummer två över Göta Älv klippte jag en gel samtidigt som en glad busschaufför från Göteborg drog på högtalarsystemet och på en rungande Göteborgska påminde om att det med all säkerhet skulle bli personligt rekord.

Avenyn. Via Dolorosa eller Lyckliga gatan? Bara du bestämmer. Luften stod still. Solen rakt ner. Jag bestämmer.

Kilometer 17-21.

Runt Poseidon drack jag nog fyra muggar vätska. Slängde två över mig och kramade ur tre svampar med iskallt vatten i nacken och armarna. Nu var det krig på riktigt. Enligt klockan behövdes sista kilometerna gå i minst 4-fart och i detta läge var det maxfart. Hållningen var ohållbar. Blicken flackande. Benen pumpande. Började skymta Slottsskogen och kollade mycket på klockan. Såg hur kilometerna tickade in i rätt fart. Det kokade.

På väg in på vallen.

I mål.

Jag visste inte tiden. Klockan stannade inte efter målgång. Fokus låg på att hitta skugga och vatten. Blev hängande på staketen. Men det spelade ingen roll. Där och då infann sig en otrolig känsla. Allt var utplockat. De sista kilometerna var brutala men på nåt konstigt sätt så oerhört njutbara. Att köra sitt hjärta till gränsen. Att kunna göra det. Mäktigt.

Blev sittandes i gräset. Tittade på folk. Hörde sorlet. Lät solen bränna mig. Fick kaffe och choklad. Den där stunden. Alldeles ensam, alldeles mitt i centrum. Enorm.

1.22.36 stannade klockan på. En ny tid att slå.

Belöningen.

/RD

 

 

 

99

Det föddes ett blogginlägg igår morse. Vi pratade psykisk ohälsa – som det pratas om i dessa dagar. Det är bra. Det är aldrig bra att hålla sånt inom sig. Eller är det? Det applåderas och folk vill gärna vältra sig i sitt eget elände, ändå är vi så dumma att vi inte förstår att smärta inte syns.

Det gör ont fast ingenting blöder.

Jag väljer att inte skriva det inlägget men kom ihåg, och det trodde jag aldrig man skulle behöva säga igen: Döm inte efter utsidan. Ett välbalanserat ordnat yttre och beteende betyder inte per automatik att det inte stormar på insidan.

I torsdags stormade det också på insidan. Hamnade skrikandes på garagegolvet. En sådan djävulsk skärseld. Jorden skakade under fötterna. Att försöka nå de där sub 19 innan Orsa kan bli en utmaning värd namnet minst sagt. Väl där säger jag som Arvid: Det ska njutas.

Paradiset väntar. Man kanske skulle lägga ut någon annan orimlig målsättning här på bloggen så man har något att leva upp till.

Vi har 99 dagar kvar till konungafärden. För er som gjort jobbet på rullskidor säger jag grattis. För en annan gäller det bara att hetsträna i 98 dagar och lita på vinnarskallen.

/RD

Vasaloppet i fritt farande tankar

Det har varit en fantastisk helg som alltid när det kommer till första helgen i mars. Mycket traditioner. Dala-Järna är basen. Dolla och PeterNilsson far fram längs stuggolvet i extas. I år var vi fler än vanligt. Totalt var vi tio åkare, några körde stafetten i fredags, några Vasaloppet på söndagen och två gjorde både och. Många goda minnen skapades och nya bekantskaper likaså. Tack alla inblandade!

Loppet blev ju ett lopp att komma ihåg. Även om det just är svårt att komma ihåg saker. Här kommer ett potpurri av intryck och känslor.

Kön till startledet var ovanligt trivsam i sällskap med PeterNilsson och bröderna Edgren. Vi ställde oss i bredd som sjätte åkare i varsitt spår. Lätt panik utbröt i samband med att både PeterNilsson och jag skulle trycka ner våra överdragskläder och skidfodral i samma påse. Påsen sprack och PeterNilsson sysselsatte en funktionär som sprang till bilen för att hämta tejp. Klockan var då 7.45 och vi planerade dessutom att hinna ner på älven och skita innan start. 7.50 satt vi på älven och panikbajsade. Dolla förevigade det hela men vi besparar er från sådana hemskheter idag. Upp på start igen och tejpen var framme. Vi hade god tid att klä om och göra oss redo. Backen blev en pärs. Aldrig gått så fort för egen del. Hade räknat med fästvalla men hade nog lagt både för kort och för lite så det var bara staka och saxa så gott det gick. På toppen av backen hade jag maxpuls och magknip. Var tvungen att kliva ur spår och lugna mig tio sekunder innan jag fortsatte. Där såg jag PeterNilsson sista gången. Markus Qvarnström gled upp på myrarna och svor. Och vem fan gjorde inte det. Vi visste ju att det skulle snöa men att det skulle blåsa och gå så enormt trögt var inget man hade räknat med. Det här var bara början.

Med noll fäste bävade jag för Risberg, Evertsberg och Oxberg. Passager som brukar vara mina. Det var inte roligt, det var det inte. I Hökberg tryckte jag två geler, sportdryck, blåbärssoppa och bulle. Strax därefter stod nån härlig människa och delade ut apelsin. Jag var beredd att ta allt. Efter 73 kilometer var jag i princip slut. Så nära botten när Markus Qvarnström återigen gled upp och sa åt mig att hänga på. Och då var det bara att lyda. Markus skippade Preem-tältet i Läde och även om det tog kraftigt emot att inte stanna där så blev det så. Och det var tur. Vi nådde så småningom Eldris genom stigningar jag inte visste fanns. Kaffe. Markus fick en koffein-kick utan dess like och stack som en raket. Själv fokuserade jag på att inte tappa några placeringar. Det höll. Topp 1000 var målet i år och jag kan inte annat än att vara jättenöjd med en 925:e plats.

Nästa år då jävlar!

/RD

Reason to believe

”Seen a man standin’ over a dead dog lyin’ by the highway in a ditch
He’s lookin’ down kinda puzzled pokin’ that dog with a stick
Got his car door flung open he’s standin’ out on Highway 31
Like if he stood there long enough that dog’d get up and run
It struck me kinda funny, seemed kinda funny sir to me
Still at the end of every hard earned day people find some reason to believe”

Farsan stod i garaget och vallade skidor som så många gånger förr. En riktig klippa är han. Själv ser jag bara till att vara i form, för dåliga skidor har jag sällan, eller aldrig, haft. Den här kvällen var det preparering av mammas skidor inför Tjejvasan. Idag drar Vasaloppsveckan igång, imorgon åker tjejerna. Nu börjar väderapparna att nyttjas till bristningsgränsen. Nu börjar ångesten komma krypande, men framför allt den oslagbara förväntan. Barnen har varit sjuka, jag likaså, men det får bli som det blir.

Jag kom dit strax innan åtta, fast besluten om att testa av formen på det lättaste sättet att mäta, men också det jävligaste. 5000 meter skierg. Hade en sub 19-tid i höstas så det var målet. Men ju längre stunden led ökade farten. Ett tag pekade farten på en tid ner på 18.30. PB-ruset började gå genom kroppen. I samma period tickade pappas spotify-lista över på Bruce Springsteens Reason to believe. En reason to believe on PB var påtaglig. Men mycket kan hända på 1500 meter och avslutningen blev precis så smärtsam som den ska vara.  Det blev dock tredje bästa tiden jag någonsin gjort, 18.41, sex sekunder från nytt personbästa och ett kvitto på att det finns en hög lägstanivå i det här 30 år unga köttstycket.

Det blev Chelsea-Malmö FF och en tallrik pytt i panna för att fira. Göteborgs Rapé till efterrätt, har hört att 1.48-mannen använder sig av samma sort. Malmö hittade också en anledning att tro. De har inte fuskat i vinter. Det höll i 60 minuter men när Marcus Rosenberg fick kliva av tog han Malmös förhoppningar med sig. Ledare är viktiga i alla organsationer, de som är bra ger hopp och tro på laget. De dåliga gör det inte inte.

Jag har en tro om att sitta på Wärdshuset i Mora nästa söndag och beställa in en Mariestad och i godan ro njuta av ett väl utfört dagsverke. Vasaloppet nummer 9 i rad är på ingång. Jag känner vibbarna.

Operation Vasa

Det behöver inte ordas så mycket om träningen inför Vasaloppet 2019. Det finns inte så mycket att säga heller för den delen. Istället har jag börjat på en slags räddningsaktion för att göra det till något helt okej. Skiergen gick varm förra veckan och kommer gå varm tills ÖIS elljusspår är åkbart. Rapporterna skvallrar om brutalsnö nästa vecka. Det hoppas vi på.

Första veckan i Operation Vasa såg ut som följer:
Tisdag: 10×500 meter, 1 minuts vila.

Torsdag: 5000 meter.

Lördag: 5×1000 meter, 1 minuts vila.

Söndag: 20 km stakning på Hallby, SÄSONGSPREMIÄR!

Operation Vasa är igång.

Tisdagsspaningar:

Ryktet går att PeterNilsson börjat med sprint. Vart är världen på väg?

Jonas Sjöstedt satte ner foten förstås. Man undrar om det här är på riktigt.

Arvid Öhrn har klivit över 25-strecket – bara två år kvar nu till den optimala åldern 27.

Det är is över hela byn. Det blir snöpulsande i en slänt ikväll med ÖIS damlag. Ingen ska behöva åka hem pigg.

/RD

 

 

 

 

Äldre inlägg

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑