Kategori: Robert (sida 1 av 26)

Operation Vasa

Det behöver inte ordas så mycket om träningen inför Vasaloppet 2019. Det finns inte så mycket att säga heller för den delen. Istället har jag börjat på en slags räddningsaktion för att göra det till något helt okej. Skiergen gick varm förra veckan och kommer gå varm tills ÖIS elljusspår är åkbart. Rapporterna skvallrar om brutalsnö nästa vecka. Det hoppas vi på.

Första veckan i Operation Vasa såg ut som följer:
Tisdag: 10×500 meter, 1 minuts vila.

Torsdag: 5000 meter.

Lördag: 5×1000 meter, 1 minuts vila.

Söndag: 20 km stakning på Hallby, SÄSONGSPREMIÄR!

Operation Vasa är igång.

Tisdagsspaningar:

Ryktet går att PeterNilsson börjat med sprint. Vart är världen på väg?

Jonas Sjöstedt satte ner foten förstås. Man undrar om det här är på riktigt.

Arvid Öhrn har klivit över 25-strecket – bara två år kvar nu till den optimala åldern 27.

Det är is över hela byn. Det blir snöpulsande i en slänt ikväll med ÖIS damlag. Ingen ska behöva åka hem pigg.

/RD

 

 

 

 

Om arkiv, Beck-filmer, hårdhet och riktning

Tillbaka till dåtiden. Det händer sällan men ibland går jag tillbaka i Holavedsarkivet och läser. Det är ett fantastiskt arkiv. Det räcker att läsa några rader för att hamna i exakt den sinnesstämning man befann sig i vid författandet. Men för vem skriver vi egentligen? Grundar sig inte allt i nån slags narcissistisk läggning? Eller är det bara en ventil, ett tomrum i andras liv vi fyller med rader som stundtals rycker tag och ger mening, stundtals inte engagerar över huvud taget? Jag funderar ibland, om man skulle ta och skriva helt ocensurerat, om det absolut innersta. Hur det skulle tas emot, vem som skulle bli road och vem som skulle förfasas. Men är det inte det man vill? Att vara älskad av alla är något som inte går uppenbarligen, däremot är det väl allas intention nånstans. Eller finns det någon som går in för att bli hatad av alla?

Den här hösten har varit ett försök till att ta tag i det för att sedan krascha och sedan upp igen och sedan gå på igen för att senast landa i en riktig influensavecka. Jag såg bland annat två Beck-filmer, otaliga gamla allsvenska klipp på tuben, en potentiell inbrottstjuv hos grannen (falskt alarm) och läste twitterflödet. TÄNK vilken enorm expertis det finns på ALLT. Och tänk vilken enorm vrede som kan väckas över demokratiskt valda politiker, unga miljöaktivister och vägsalt. Ja, vägsalt. Det är en historia för sig.

Började även lyssna på Elitpodden med Claes Åkesson och Per Synnerman. Bra tycker jag. Äntligen lite hårdhet i löparpodformen. Lämna ”skodebatter”, ”förkylningsjoggar”, ”kul och behaglig och pratfartlöpning” och ”snabba träningstips” därhän. Bli lite jävla hårda om ni vill bli bättre.

Annars händer det inte så mycket. Jo, jag har gått rätt över i skogen några gånger för att hitta en fin stig till elljusspåret och den sitter nu. Problemet är inte att hitta utan vill att jag helst vill hitta en löpvänlig stig som är exakt densamma varje gång. Min inre kompass tar mig fram ändå.

På tal om en inre kompass så vet nog den riktiga inre kompassen inte riktigt vart den är på väg. Den snurrar åt alla möjliga håll och vrår. Det är så mycket jag måste hinna med. Som alltid flyr jag till musiken.

”Det finns ett ställe nere i hamnen här, just där långtradarna kör förbi. Där nere säger dom att vinden är som bäst och när man önskar så blåser den dit man vill. Det är som vackrast här på natten när kristallskeppen kommer in och man kan se dom från flera mil när man står på taken här. Du ska få se när vi kommer dit.”

Jag gick på gatorna i Örebro första gången jag hörde den. Jag rös. Jag hade precis klivit av bussen vid terminalen och Svartån var lika mörk som sitt namn. Jag promenerade upp till redaktionen och rös. En tid då möjligheterna låg öppna och en låt som handlade om att beväpna sig med allt man längtat och drömt om fyllde öronen. Det är när man ser tillbaka som minnena gör en varm samtidigt som de fyller en med vemod över hur allt blev. Men man har ju mer än hälften kvar i alla fall till dit man ska. En ny inriktning kan heta sub 75 till exempel. Såg Gärderud snacka om sitt träningsupplägg i Hårds historier. 2x7x52x10. Där har ni formeln till att bli bra. 2 pass om dagen, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året i 10 år. Han gav det fem år och det räckte ganska långt. Vill man bli bra finns inga flyktvägar.

Nu är allt jag ser ett julbord fyllt till bredden. Gemenskap, värme och återhämtning. Och för er som vill är det julstyrka på ÖIS kl 9 på lördag hälsar Palle. Hans begär blir aldrig mättat.

/RD

 

Summeringen 2018 del 1 – Konungafärden

Det är ju den tiden på året när man börjar summera det som varit och tar sats mot det nya. 2018 blev ett speciellt år på många sätt. Både personligt och idrottsligt. Peaken blev förstås Vasaloppet den 4 mars. Jag tror faktiskt att det är en av de största dagarna i mitt liv idrottsligt. Och det smärtar inte lite att veta att jag är långt ifrån det där idag. Men vi får ge det ett försök.

”Vasaloppet engagerar. Så många som hör av sig före under och efter loppet. Det är så man blir rörd. Efteråt blev det pizza som vanligt samt att jag somnade på golvet. Allt som vanligt men ändå inte. Det är så roligt när man kämpar och man får betalt så jag ska kämpa ännu mer till nästa år.”

Så skrev jag om Vasaloppet en vecka efter målgång. Jag hade målet att komma topp 1000 men det blev till och med 785. Sen 2011 har jag kämpat för att komma dit men inte förrän sju år senare insåg jag vad som krävdes. Det är hängivenhet och fokusering. Träningsdagboken ljuger oftast inte. Och ska man nå resultat så finns det bara en väg. Det måste göra ont på vägen dit och det måste flyttas gränser.

”Det kändes obehindrat och kontrollerat till Mångsbodarna. Mellan Risberg och Evertsberg kommer mitt parti. I Evertsberg fick jag rapport om plats 927. Skönt. Bara att se till att inte braka ihop. I Hökberg 850. Bevaka. I mål 785.

Jag minns inte så mycket från loppet mer än att jag aldrig någonsin känt mig så stark i ert skidlopp. Det bara flöt.”

Jag var inte särskilt förvånad i mål. När jag väl hade kommit upp i backen utan problem och inte brutit några stavar och kände att glidet var fint var det bara upp till mig själv, och jag visste att jag inte hade fuskat på vägen fram. Jag hade tränat med Palle i två månader. Tillsammans stod vi utanför omklädningsrummet med glitter i ögonen och kände båda samma sak. Så enormt häftig känsla.  Jag hoppas och drömmer om att få uppleva det där igen i något lopp under 2019. I Vasaloppet är det nog för sent tyvärr, det har jag sett i min träningsdagbok. Men det kommer ju ett 2020.

Två kilometer från mål.

Den sista sången

Är det tack och adjö med Petter Northug idag? Blir det långloppsatsning eller satsar han på nöjesbranschen? Eller går han under jord? Hoppas inte.

För mig är Petter Northug VM i Falun. I en tid då många tvivlade, även han själv förmodligen, och där han genomgick en tuff period och mindre väl valda beslut (som att ta bilen när han var full) visade han trots allt vilken stor idrottare han var. Fyra guld. Det mest ikoniska på femmilen.

Jag var relativt nyinvigd i Holaveden och var inbjuden på femmilsmys hemma hos Arvid. Molly som då var runt 8 månader fick följa med och fick en upplevelse hon sent ska glömma. Johan Olsson anförde klungan i kilometer efter kilometer. Kräksnö och ett fullsatt Lugnet. En Northug som såg helt ointresserad ut så sent som en kilometer från mål men som antände som bensin på en torr sommaräng. Palle exploderade även han och Molly fick lära känna honom den högljudda vägen. Men vilken avslutning. Springdiagonalen i hästskon och stakningen på upploppet. Träff träff träff. Guld. Skidhistoria. Man får säga vad man vill om taktiken. Men så länge femmilen körs i masstart är det först i mål som gäller.

Mitt bästa Northug-minne.

Fyll på med era i kommentarsfältet!

Petter Northug har kallat till presskonferens kl 12 idag. Enligt norska TV2 kommer han meddela att karriären är över.

/RD

Mama oh oh oh

Jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på förlåtelsen?

Det är som att allt har bestämt sig för att nu kommer jävligheten. 

Mörker och arbete.

AIK vinner SM-guld på söndag. De vinner på grund av att de har en grund och kontinuitet. Smärtsamt enkelt men så är det.

Jag var som bäst när jag insåg att det krävs en grund och en kontinuitet. Det är smärtsamt ibland men så är det. Måste dit. Måste framåt.

Av hänsyn till vår chefredaktör avstår vi foto idag. Gå in på Instagram om ni vill ha svar på hur man fångar dagen och så vidare. Men svaret är fortfarande: Grund och kontinuitet. 

/RD

Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑