Kategori: Robert (sida 1 av 27)

Vasaloppet i fritt farande tankar

Det har varit en fantastisk helg som alltid när det kommer till första helgen i mars. Mycket traditioner. Dala-Järna är basen. Dolla och PeterNilsson far fram längs stuggolvet i extas. I år var vi fler än vanligt. Totalt var vi tio åkare, några körde stafetten i fredags, några Vasaloppet på söndagen och två gjorde både och. Många goda minnen skapades och nya bekantskaper likaså. Tack alla inblandade!

Loppet blev ju ett lopp att komma ihåg. Även om det just är svårt att komma ihåg saker. Här kommer ett potpurri av intryck och känslor.

Kön till startledet var ovanligt trivsam i sällskap med PeterNilsson och bröderna Edgren. Vi ställde oss i bredd som sjätte åkare i varsitt spår. Lätt panik utbröt i samband med att både PeterNilsson och jag skulle trycka ner våra överdragskläder och skidfodral i samma påse. Påsen sprack och PeterNilsson sysselsatte en funktionär som sprang till bilen för att hämta tejp. Klockan var då 7.45 och vi planerade dessutom att hinna ner på älven och skita innan start. 7.50 satt vi på älven och panikbajsade. Dolla förevigade det hela men vi besparar er från sådana hemskheter idag. Upp på start igen och tejpen var framme. Vi hade god tid att klä om och göra oss redo. Backen blev en pärs. Aldrig gått så fort för egen del. Hade räknat med fästvalla men hade nog lagt både för kort och för lite så det var bara staka och saxa så gott det gick. På toppen av backen hade jag maxpuls och magknip. Var tvungen att kliva ur spår och lugna mig tio sekunder innan jag fortsatte. Där såg jag PeterNilsson sista gången. Markus Qvarnström gled upp på myrarna och svor. Och vem fan gjorde inte det. Vi visste ju att det skulle snöa men att det skulle blåsa och gå så enormt trögt var inget man hade räknat med. Det här var bara början.

Med noll fäste bävade jag för Risberg, Evertsberg och Oxberg. Passager som brukar vara mina. Det var inte roligt, det var det inte. I Hökberg tryckte jag två geler, sportdryck, blåbärssoppa och bulle. Strax därefter stod nån härlig människa och delade ut apelsin. Jag var beredd att ta allt. Efter 73 kilometer var jag i princip slut. Så nära botten när Markus Qvarnström återigen gled upp och sa åt mig att hänga på. Och då var det bara att lyda. Markus skippade Preem-tältet i Läde och även om det tog kraftigt emot att inte stanna där så blev det så. Och det var tur. Vi nådde så småningom Eldris genom stigningar jag inte visste fanns. Kaffe. Markus fick en koffein-kick utan dess like och stack som en raket. Själv fokuserade jag på att inte tappa några placeringar. Det höll. Topp 1000 var målet i år och jag kan inte annat än att vara jättenöjd med en 925:e plats.

Nästa år då jävlar!

/RD

Reason to believe

”Seen a man standin’ over a dead dog lyin’ by the highway in a ditch
He’s lookin’ down kinda puzzled pokin’ that dog with a stick
Got his car door flung open he’s standin’ out on Highway 31
Like if he stood there long enough that dog’d get up and run
It struck me kinda funny, seemed kinda funny sir to me
Still at the end of every hard earned day people find some reason to believe”

Farsan stod i garaget och vallade skidor som så många gånger förr. En riktig klippa är han. Själv ser jag bara till att vara i form, för dåliga skidor har jag sällan, eller aldrig, haft. Den här kvällen var det preparering av mammas skidor inför Tjejvasan. Idag drar Vasaloppsveckan igång, imorgon åker tjejerna. Nu börjar väderapparna att nyttjas till bristningsgränsen. Nu börjar ångesten komma krypande, men framför allt den oslagbara förväntan. Barnen har varit sjuka, jag likaså, men det får bli som det blir.

Jag kom dit strax innan åtta, fast besluten om att testa av formen på det lättaste sättet att mäta, men också det jävligaste. 5000 meter skierg. Hade en sub 19-tid i höstas så det var målet. Men ju längre stunden led ökade farten. Ett tag pekade farten på en tid ner på 18.30. PB-ruset började gå genom kroppen. I samma period tickade pappas spotify-lista över på Bruce Springsteens Reason to believe. En reason to believe on PB var påtaglig. Men mycket kan hända på 1500 meter och avslutningen blev precis så smärtsam som den ska vara.  Det blev dock tredje bästa tiden jag någonsin gjort, 18.41, sex sekunder från nytt personbästa och ett kvitto på att det finns en hög lägstanivå i det här 30 år unga köttstycket.

Det blev Chelsea-Malmö FF och en tallrik pytt i panna för att fira. Göteborgs Rapé till efterrätt, har hört att 1.48-mannen använder sig av samma sort. Malmö hittade också en anledning att tro. De har inte fuskat i vinter. Det höll i 60 minuter men när Marcus Rosenberg fick kliva av tog han Malmös förhoppningar med sig. Ledare är viktiga i alla organsationer, de som är bra ger hopp och tro på laget. De dåliga gör det inte inte.

Jag har en tro om att sitta på Wärdshuset i Mora nästa söndag och beställa in en Mariestad och i godan ro njuta av ett väl utfört dagsverke. Vasaloppet nummer 9 i rad är på ingång. Jag känner vibbarna.

Operation Vasa

Det behöver inte ordas så mycket om träningen inför Vasaloppet 2019. Det finns inte så mycket att säga heller för den delen. Istället har jag börjat på en slags räddningsaktion för att göra det till något helt okej. Skiergen gick varm förra veckan och kommer gå varm tills ÖIS elljusspår är åkbart. Rapporterna skvallrar om brutalsnö nästa vecka. Det hoppas vi på.

Första veckan i Operation Vasa såg ut som följer:
Tisdag: 10×500 meter, 1 minuts vila.

Torsdag: 5000 meter.

Lördag: 5×1000 meter, 1 minuts vila.

Söndag: 20 km stakning på Hallby, SÄSONGSPREMIÄR!

Operation Vasa är igång.

Tisdagsspaningar:

Ryktet går att PeterNilsson börjat med sprint. Vart är världen på väg?

Jonas Sjöstedt satte ner foten förstås. Man undrar om det här är på riktigt.

Arvid Öhrn har klivit över 25-strecket – bara två år kvar nu till den optimala åldern 27.

Det är is över hela byn. Det blir snöpulsande i en slänt ikväll med ÖIS damlag. Ingen ska behöva åka hem pigg.

/RD

 

 

 

 

Om arkiv, Beck-filmer, hårdhet och riktning

Tillbaka till dåtiden. Det händer sällan men ibland går jag tillbaka i Holavedsarkivet och läser. Det är ett fantastiskt arkiv. Det räcker att läsa några rader för att hamna i exakt den sinnesstämning man befann sig i vid författandet. Men för vem skriver vi egentligen? Grundar sig inte allt i nån slags narcissistisk läggning? Eller är det bara en ventil, ett tomrum i andras liv vi fyller med rader som stundtals rycker tag och ger mening, stundtals inte engagerar över huvud taget? Jag funderar ibland, om man skulle ta och skriva helt ocensurerat, om det absolut innersta. Hur det skulle tas emot, vem som skulle bli road och vem som skulle förfasas. Men är det inte det man vill? Att vara älskad av alla är något som inte går uppenbarligen, däremot är det väl allas intention nånstans. Eller finns det någon som går in för att bli hatad av alla?

Den här hösten har varit ett försök till att ta tag i det för att sedan krascha och sedan upp igen och sedan gå på igen för att senast landa i en riktig influensavecka. Jag såg bland annat två Beck-filmer, otaliga gamla allsvenska klipp på tuben, en potentiell inbrottstjuv hos grannen (falskt alarm) och läste twitterflödet. TÄNK vilken enorm expertis det finns på ALLT. Och tänk vilken enorm vrede som kan väckas över demokratiskt valda politiker, unga miljöaktivister och vägsalt. Ja, vägsalt. Det är en historia för sig.

Började även lyssna på Elitpodden med Claes Åkesson och Per Synnerman. Bra tycker jag. Äntligen lite hårdhet i löparpodformen. Lämna ”skodebatter”, ”förkylningsjoggar”, ”kul och behaglig och pratfartlöpning” och ”snabba träningstips” därhän. Bli lite jävla hårda om ni vill bli bättre.

Annars händer det inte så mycket. Jo, jag har gått rätt över i skogen några gånger för att hitta en fin stig till elljusspåret och den sitter nu. Problemet är inte att hitta utan vill att jag helst vill hitta en löpvänlig stig som är exakt densamma varje gång. Min inre kompass tar mig fram ändå.

På tal om en inre kompass så vet nog den riktiga inre kompassen inte riktigt vart den är på väg. Den snurrar åt alla möjliga håll och vrår. Det är så mycket jag måste hinna med. Som alltid flyr jag till musiken.

”Det finns ett ställe nere i hamnen här, just där långtradarna kör förbi. Där nere säger dom att vinden är som bäst och när man önskar så blåser den dit man vill. Det är som vackrast här på natten när kristallskeppen kommer in och man kan se dom från flera mil när man står på taken här. Du ska få se när vi kommer dit.”

Jag gick på gatorna i Örebro första gången jag hörde den. Jag rös. Jag hade precis klivit av bussen vid terminalen och Svartån var lika mörk som sitt namn. Jag promenerade upp till redaktionen och rös. En tid då möjligheterna låg öppna och en låt som handlade om att beväpna sig med allt man längtat och drömt om fyllde öronen. Det är när man ser tillbaka som minnena gör en varm samtidigt som de fyller en med vemod över hur allt blev. Men man har ju mer än hälften kvar i alla fall till dit man ska. En ny inriktning kan heta sub 75 till exempel. Såg Gärderud snacka om sitt träningsupplägg i Hårds historier. 2x7x52x10. Där har ni formeln till att bli bra. 2 pass om dagen, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året i 10 år. Han gav det fem år och det räckte ganska långt. Vill man bli bra finns inga flyktvägar.

Nu är allt jag ser ett julbord fyllt till bredden. Gemenskap, värme och återhämtning. Och för er som vill är det julstyrka på ÖIS kl 9 på lördag hälsar Palle. Hans begär blir aldrig mättat.

/RD

 

Summeringen 2018 del 1 – Konungafärden

Det är ju den tiden på året när man börjar summera det som varit och tar sats mot det nya. 2018 blev ett speciellt år på många sätt. Både personligt och idrottsligt. Peaken blev förstås Vasaloppet den 4 mars. Jag tror faktiskt att det är en av de största dagarna i mitt liv idrottsligt. Och det smärtar inte lite att veta att jag är långt ifrån det där idag. Men vi får ge det ett försök.

”Vasaloppet engagerar. Så många som hör av sig före under och efter loppet. Det är så man blir rörd. Efteråt blev det pizza som vanligt samt att jag somnade på golvet. Allt som vanligt men ändå inte. Det är så roligt när man kämpar och man får betalt så jag ska kämpa ännu mer till nästa år.”

Så skrev jag om Vasaloppet en vecka efter målgång. Jag hade målet att komma topp 1000 men det blev till och med 785. Sen 2011 har jag kämpat för att komma dit men inte förrän sju år senare insåg jag vad som krävdes. Det är hängivenhet och fokusering. Träningsdagboken ljuger oftast inte. Och ska man nå resultat så finns det bara en väg. Det måste göra ont på vägen dit och det måste flyttas gränser.

”Det kändes obehindrat och kontrollerat till Mångsbodarna. Mellan Risberg och Evertsberg kommer mitt parti. I Evertsberg fick jag rapport om plats 927. Skönt. Bara att se till att inte braka ihop. I Hökberg 850. Bevaka. I mål 785.

Jag minns inte så mycket från loppet mer än att jag aldrig någonsin känt mig så stark i ert skidlopp. Det bara flöt.”

Jag var inte särskilt förvånad i mål. När jag väl hade kommit upp i backen utan problem och inte brutit några stavar och kände att glidet var fint var det bara upp till mig själv, och jag visste att jag inte hade fuskat på vägen fram. Jag hade tränat med Palle i två månader. Tillsammans stod vi utanför omklädningsrummet med glitter i ögonen och kände båda samma sak. Så enormt häftig känsla.  Jag hoppas och drömmer om att få uppleva det där igen i något lopp under 2019. I Vasaloppet är det nog för sent tyvärr, det har jag sett i min träningsdagbok. Men det kommer ju ett 2020.

Två kilometer från mål.

Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑