Kategori: Robert (sida 1 av 22)

Janne

Janne 2008. Då i Halmstad BK. Foto: Wikimedia Commons.

Skakningarna har knappt lagt sig. Det är en timme sedan Jannes gäng vann Sveriges första premiärmatch i ett VM sedan 1958. Flertalet av er minns säkert inte, men ni vet.

Sen Janne Andersson från Alets IK klev in som förbundskapten har så mycket förändrats. Det känns som det gamla fotbolls-Sverige har tagits tillbaka. Det som luktar liniment, gräs och lössnus. Där en vaktmästare eller materialare är lika viktig som lagkaptenen och den bäste målskytten. Det fotbolls-Sverige där man städar efter sig i omklädningsrummet. Det som är varmkorv och kaffe. Det som handlar mer om att glädjas och sörja tillsammans snarare än att glänsa utåt och håna sin motståndare.

Janne Andersson kommer från de lägre divisionerna. Han har jobbat sig uppåt. Det kan låta som att han är en principfast bakåtsträvare när man beskriver det så, men inte alls. Janne kan leda ett lag till SM-guld genom att spela en modern fotboll på plastgräs och sedan gå emot den gängse uppfattningen om att man ska tycka att plastgräs är dåligt. Janne kan ta på sig en landslagströja och gå i Pridetåget lika självklart som det varit livsfarligt för hans föregångare att uttala sig eller ta ställning om något annat än fotboll.  Däremot skulle han aldrig släppa på sina principer gällande respekt och ordning. Janne är mannen som betalar sina räkningar innan de ens kommit till brevlådan.

Janne dyker upp ganska ofta i mitt huvud och har de sista åren varit en stor inspiration med så otroligt enkla medel.

Varför slänga benskyddstejpen jämte papperskorgen när du kan lägga den i? Varför slå en dålig passning när du kan slå en bra? Och så vidare…

Och jag vet egentligen varför jag är så exalterad av Janne. För han hade kunnat vara en figur på ÖIS-gården, eller Vistavallen eller vilken annan ”vanlig” idrottsplats som helst nära dig. Han är givetvis fotbollskunnig på ett annat plan än de flesta. Men i grunden handlar det om enkla värden.

I en fotbollsvärld full av oljepengar och yta och utomjordiska figurer är Janne den självklara kontrasten. Det går att bli den mäktigaste fotbollspersonen i ett land och ändå inte tappa huvudet och bli nån du inte är. Och det går sannerligen att vara en stoltare svensk än någonsin trots att vårt lag spelare för spelare är sämre än någonsin.

Oavsett hur det går för Sverige i detta VM och i fortsättningen kommer Janne alltid vara den han är. Aldrig backa för sina grundprinciper. Sådana människor kan vi inte få nog av. I sitt sommarprat från 2016 hyllar han Carl-Axel Jakobsson som sin inspirationskälla. Föga förvånande en materialförvaltare, utan större känsloyttringar och stora ord, i Laholm som Janne tränade på 90-talet.  ”Här gör vi rätt för oss. Både när vi vinner och förlorar. Ingen ska komma och säga att Laholms FK inte sköter sig” ska Carl-Axel ha yttrat till Janne i början av hans sejour i klubben.

”När vi förra säsongen vann Allsvenskan med IFK Norrköping i en dramatisk tillställning mot MFF i sista omgången tänkte jag på dig, Carl-Axel, när vi var klara. Det sista jag gjorde innan vi lämnade Malmö Stadion efter guldet var att var att fixa med handdukar och plocka upp det sista skräpet från golvet. Man vinner och förlorar på så många olika sätt, men ingen ska kunna komma och säga att mina lag inte sköter sig.”

Nånting säger mig att han tog fram sopkvasten och sopade av det sista innan han lämnade Nizhny Novgorod Stadium efter Sveriges vinst mot Sydkorea och slängde benskyddstejpen som låg bredvid papperskorgen. Precis som vilken annan materialförvaltare eller lagledare som helst i division 6 Tranås. Där har vi det nya fotbolls-Sverige.

/RD

Nu åker vi

7 juni

Igår skulle ni läst en hyllning till Sverige. Men jag somnade ifrån allt. Nu ligger jag här igen och försöker författa några rader. Men allt bara snurrar runt. Det är en intensiv vecka. Bröllop blir crescendot. Det kommer bli underbart.

Jönköping Marathon om två månader och lite till. Dags att lägga in långpassen. Dags att utmana gränser. Men också tid att ta ut rullskidorna och bestämma sig. Det blir en mellanväg i vanlig ordning.

Vi ses på andra sidan.

/RD

Beväpna dig med vingar

Jag har fått några dagars dispens. Mitt huvud har krävt det. Det har tagit fram till idag men nu är jag i startgropen igen. En fantastisk helg. Ni har ju sett det mesta (hoppas jag) här på bloggen. Blev överfallen av ett gäng huliganer i fredags. Beväpnad med ett par stavar i lördags. Ihälld diverse sportdrycker och slutade med ett par gula manchesterbyxor på Bongo Bar. ”SPELA SHORELINE”. Men nä. Blev inget Shoreline. Istället blev det bussen hem till ensamheten. Familjen hade flytt huset och tur var väl det.

Det blev en fantastisk dag. Nu återstår en bröllopsdag. Camilla ska bli en Davidsson.

Sådana vänner och sådan blivande fru. Vem tackar man? Tacksamhet och kärlek till er alla.

36.31 i fredags. Förbättringspotential men kul att spänna bågen. Intervaller är medicinen. 5000 på tartanen i juni. Det är bara att ösa på nu. Bara att ta fart. Kroppen är med, sinnet är med. En härlig tid!

Gå ut och var glad din jävel!

9

/RD

 

Allt in – Gbg 2018

Det är tillfredsställande att nå sina mål. Och ett mognadstecken när man lyckas sätta realistiska mål. Jag vet att det finns mer att hämta i framtiden, men då krävs det som med allt annat träning och åter träning. Inget gör sig självt. I lördags sprang jag min snabbaste halvmara nånsin, den åttonde i ordningen om jag inte räknar helt fel. Detta tack vare ett taktiskt upplägg som höll och en optimerad träningsperiod räknat från Vasaloppet. Just nu känns det som hela världen ligger öppen. Här är historien om Göteborgsvarvet 2018.

Förmiddag: 

Hämtade upp min följeslagare Jakob Holter (fd Svensson, römålarns son) på Ekhagen sen begav vi oss mot Sahlgrenska, odontologen. Inte för att vi skulle undersöka munnen, utan för att det är en klassisk parkeringsplats, dryga 10 minuters gång från Slottsskogsvallen och alltid fullt med parkering. Allt var som vanligt och vi begav oss upp mot Slottsskogen för att hämta ut våra nummerlappar. Efter en stunds irrande runt Frölundaborg gjorde någon oss uppmärksam på att nummerlapparna inte hämtas ut på plats längre utan nere vid Svenska Mässan, Gothia Towers. Okej. Klockan var nu 11.00. Två timmar till start och med dålig känsla för hur man åker spårvagn så var det faktiskt så mitt hjärta rusade en aning. Men med lite flyt lyckades vi åka snålskjuts med en vändande buss och var relativt snabbt tillbaka med nummerlapp en dryg timma senare.

Tillbaka med nummerlapp på.

Värmde upp lite lätt och kände kanske en gnutta stelhet sen torsdagen då Palle och Arvid drog med mig 18 km runt vid Landsjöns land. Men kändes ändå helt ok. Ner mot starten. En skön bris fläktade något men det skulle bli varmt det var helt säkert. 25-26-27 grader kanske. Dock ingen åskvärme.

Fem minuter innan start var jag fortfarande helt avslappnad. Stod och kom på mig själv med att gäspa. Men med 30 sekunder kvar till start kände jag hur adrenalinet började pumpas ut och strax därpå var vi iväg.

Loppet: Kilometer 1-9.

Kom iväg i lagom fart. Hela tiden medveten om att inte rusa. Bara gå med. Slottsskogen en solig lördageftermiddag borde man väl egentligen spendera med en Spendrups men det här kändes helt okej också. Säldammsbacken efter två kilometer kändes ganska tung och jag förstod att det skulle bli en kämpig eftermiddag. Det rullade på ner mot Majorna. Kontrollerat men ändå ganska ansträngt. Kanske skulle jag behövt en lite längre uppvärmning för att dra igång kroppen på allvar. Vi närmade oss bro nummer ett. Älvsborgsbron. Kikade mot de ikoniska kranarna samtidigt som vinden från väst drog över brofästet. Blickade mot horisonten i väst. Havet och evigheten. Över bron och lyckades hålla det ganska lagom i fart. På den sjunde kilometern delvis ner från bron går det fort och det får det gärna göra. Bara att gå med. Här nånstans började loppet. Jag kände mig förmögen att växla fart och springa avslappnat. Det kändes i ett par hundra meter oförskämt bra och det är helt otroligt hur ens mindset kan förändras från ena stunden till en annan. Det gäller att ta vara på ögonblicket så jag gick ut för att high-fivea med några kids från Hisingen. På Hisingen gäller det att ha tryck och mata på. Något jag tränat på hela våren. Ensam i läskig fart. Kände mig bekväm.

 

Kilometer 10-17

De första av många som förlorade mot värmen började skymtas här. Led med dom. För det är långt kvar. Men för egen del kände jag en annalkande styrka komma till mig. Ville inte sabba det här nu. Ville inte ge mig. På nervägen på bro nummer två över Göta Älv klippte jag en gel samtidigt som en glad busschaufför från Göteborg drog på högtalarsystemet och på en rungande Göteborgska påminde om att det med all säkerhet skulle bli personligt rekord.

Avenyn. Via Dolorosa eller Lyckliga gatan? Bara du bestämmer. Luften stod still. Solen rakt ner. Jag bestämmer.

Kilometer 17-21.

Runt Poseidon drack jag nog fyra muggar vätska. Slängde två över mig och kramade ur tre svampar med iskallt vatten i nacken och armarna. Nu var det krig på riktigt. Enligt klockan behövdes sista kilometerna gå i minst 4-fart och i detta läge var det maxfart. Hållningen var ohållbar. Blicken flackande. Benen pumpande. Började skymta Slottsskogen och kollade mycket på klockan. Såg hur kilometerna tickade in i rätt fart. Det kokade.

På väg in på vallen.

I mål.

Jag visste inte tiden. Klockan stannade inte efter målgång. Fokus låg på att hitta skugga och vatten. Blev hängande på staketen. Men det spelade ingen roll. Där och då infann sig en otrolig känsla. Allt var utplockat. De sista kilometerna var brutala men på nåt konstigt sätt så oerhört njutbara. Att köra sitt hjärta till gränsen. Att kunna göra det. Mäktigt.

Blev sittandes i gräset. Tittade på folk. Hörde sorlet. Lät solen bränna mig. Fick kaffe och choklad. Den där stunden. Alldeles ensam, alldeles mitt i centrum. Enorm.

1.22.36 stannade klockan på. En ny tid att slå.

Belöningen.

 

 

 

 

Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑