Kategori: Johan (sida 2 av 27)

Lite tröttsamt, men så är det.

 

Jävla kärlek. Passionens hjälplösa lilla offer gnyr. Vad är det som försvunnit? Vad är det man längtar efter men aldrig tycks ta hand om? Man känner sig larvig, spottar i nävarna och snurrar på sig dojorna. Men drifternas existens är inget man springer ifrån. Lyckliga Luke sköt sin egen skygga, det ni, vore förfärligt. Man får va glad ändå att det finns där och river. Att man kunde bli uppskruvad av en kyss, hänförd av en naken ryggtavla, förtrollad, förblindad, förbannad. Skönhetens förbannande är hänsynslös. Näthinnans drottning hemsöker. Man kastas med i vinden både som seglare och skeppsbruten. Man får falla ner på knä.

Mitt knä står pall. Det går att springa hyfsade pass nu. Formen är såklart bedrövlig men jag skiter i det. Jag ska Forrest Gump springa. Långt och länge, helgvis. Kort o konsist veckovis. Han sprang ifrån sina problem och investerade i ett äpple företag. Vilken film. Borde se om. Royal teenenbauns borde jag också se om. Den fantastiska räven borde jag absolut se. Filmkvällar. Ensamhetskvällar.

Holavedens ursprungliga treenighet var på berget i eftermiddags och löpte. 16km och jag blev duktigt lämnad bland vitsipporna. Skit samma, jag lever, jag andas.

Man får passa sig för nätterna nu. Vara på sin vakt, hålla sig på kanten. Inte ränna som en blodhund genom gränderna flåsande som en blodhund på jakt efter henne och kyssen. Det finns nog av förnedring ändå.

Kan man romantisera allt annat så kan man väl romantisera ensamma vardagskvällar. Klippa gräset, laga en krämig sparrispasta, läsa ett stycke ur Lundells kyssen, prata med grannen över häcken. Torka av diskbänken putsa ett fönster. Land och sjövädersrapporten på SR play. Hade jag rökt så hade jag suttit mycket ute i trädgården och sugit in och blåst ut.

Se det otroliga i historien.

 

Hjältar

”Du vill, om möjligt – vilket det inte är – avskaffa lidandet. Och vi? Vi vill lida mer och intensivare än någonsin… För det är lidande som ligger till grund för all mänsklig utveckling.” /Nietzsche 

 

För att överhuvudtaget orka med, samla mod eller våga tro på meningsfullheten i allt som krävs i form av utveckling så behöver vi den lindriga inspirationen. Hjältarna. Dom som lyfter upp massorna till en högre nivå. Dom vars slit möter dyrkan. Dom som vägrar vara offer, det är dom som kan få oss att tuffa på. Hjältar. Superhjältar. Vardagliga hjältar helt utan superkrafter eller talang som så lätt kunnat vara en värdelös skit men som tar en sten och förflyttar den.

Leta alltid efter hjälten när du kliver in i ett rum. Undvik offret. Inte ens offret vill se sig själv som ett offer. Offermentalitet är vägen ner i avgrunden och den vägen är smutsig. Lidandet i livet är ingen förbannelse. Ett lidande blir bara till en förbannelse när det ses som meningslöst. Att förändra sig själv och sin vardag är ett syfte som gör lidandet meningsfullt, ändock så svider det, värker molande. Men det finns inget synd med det hela.

Man får övertyga sig själv, hela tiden, om igen.

Idag ska jag tända en eld för allt gammalt. Ur askan ska det röjas plats för nya drömmar att gro, växa och slå ut. Det är meningsfullt att transformera det gråa till grönt, tro på det röda och hoppas på det ljusa.

Tro på min kärlek

/Johan

Dikternas tomhet och löpningens lindring.

David Nilsson gjorde precis som vi ville, sprang likt vinden. Ett nytt banrekord är skrivet, 37,25(?) Avstannande! David du är välkommen tillbaka. Det finns några sekunder till i den spädda kroppen.Tobias Westman gjorde det han är bäst på och tog sin tionde seger runt sjön. Viktor Hansson tryckte hårdare än alla anda och vann den klassiska spurten. Moa Hansson kom och visade juniorlandslagsklass. Jag applåderar era och alla andras prestationer. Landsjön Runt blev precis som vi ville.

När jag kom innan för dörren och slängde väskan i hörnet och fick ner en bok från hyllan så bara rasade jag ihop fullständigt. Slumrade in och försvann. Mätt efter Familjen Öhrns köttgryta och gemytliga gemenskap och arrangemangets spändhet. Efter allt så återstår en tomhet.  Tomheten kom till en man som blöder. Jag vaknade i ett hem som mer liknar ett sjukhus än just ett hem. Vita kala väggar och helt utan krukväxter. Den kreativa förödelsen av tygstycken och krimskrams som man så många gånger förbarmat är som på ett fingerknäpp borta. Värjan som slet upp såret är att min Sambo och jag har valt att ta av på olika stigar och leta efter ro på varsitt håll istället för tillsammans. Man skulle kunna skriva en mindre novell om det men jag hoppas verkligen att hon hittar en trivsammare tillvaro och skulle du stötta på problem så kommer jag till undsättning om du ropar. Lev väl och ta alla chanser du hittar. Jag är bara på andra sidan slyn.

En poet sjöng en gång att man kan ha hur kul som helst i det här livet om man är beredd att betala priset. Poeter och sångare är bra men det är inget botemedel för mig nu. Det är för många fåglar som kretsar i skyn. Jag satsade som en matador men föll och åkte på en riktig omgång och när jag trycktes upp mot planket av flera hundrakilo muskler så mötte jag likgiltigheten för en sekund men bestämde mig och kom på fötter samtidigt som tjuren krafsade i backen och tvekade.

Dikterna ser dina sår men ikväll var dom bara salt. Jag reste mig och bestämde mig för lindring. Kontaktade Arvid som snörade på direkt och vi for igenom skogen i nitton kilometer. Lättare i steget än på två år, lättare i bröstet än på länge. Det koagulerar. Nu tar vi denna veckan i hamn steg för steg.

Ska man ut och resa så är en kompis jättebra packning.

Kul att få en intervju med sin granne. 

Lev länge.

Det sägs att dom män som lever längst lever i Sardinien. Man får förmoda att dom lever länge för att dom är friska och lyckliga. Motsvarande kvinnor sägs leva i Osaka. Den gemensamma nämnaren mellan Osaka och Sardinen tordes vara att befolkningen där har en stark religiositet och lever i starka sociala band människor emellan. Religiositeten ser inte likadan ut i Japan som i Italien, inte ens utövas religiositeten likadant på själva platserna. Man tror att religiositeten bidrar med en mental andhämtning, att man lägger över det man inte kan påverka i någon annans händer. Att man ber med sin vilja för välgång och visar tacksamhet för det goda man fått vara med om.

Starka sociala band byggs av kontinuitet. Därför träffas Holaveden IRL ikväll. Löpning, öl och korv. Allt för ett långt, friskt och lyckligare liv. Det sägs bli långa Landsjön rundan. Livet är hårt.

 

Blodtörst.

Som främling sveper du om hörnet på butiken sju till elva, ögonen tar upp orden Rea på fika. Fråga oraklet vad de  gör med din kropp, det känns som ödesvind och klippskär vrakbitar i halsen, sticker ut pinnar ur kind och tinning, mest ur ögonen. Du måste andas lungt, hjärtat, inte se bort inte blunda, se men inte förtäras av de svarta seglen, den rad som står vid porten, väktaren. 

/ Ett stycke ur Katarina Frostensons dikt Maten man äter/Klagan.

Katarina Frostenson är den illa omtyckta akademiledamoten som minst sagt verkar ha valt fel livspartner. Men skriva kan hon. Det är alltid nåt att luta sig tillbaka på. Faller akademin faller snart landet. Må konungen rädda oss. Kliva fram som patriark. Någon måste fatta rodret. Låt kungen göra skäl för namnet. Det är ändå något visst med att man inte kan lämna, inte bara resa sig upp och gå därifrån. Att tvingas reda ut och arbeta vidare, kriga. Säga förlåt och i sinom tid bli förlåten. Gneta vidare. Som en krigare med eller utan häst.

Det är ändå intressant Vad det är vi är intresserade av. Att katastroferna i Akademin upptar P1 7-24 är kanske inte överraskande. Men pöbeln älskar när högt uppsatta fastnat med fingrarna i kakburken. Det bekräftar deras världsbild. Men säg den som vågar kasta första stenen?

Vi har en oerhörd fascination för bråk, som kollektiv. Se på vilken dokusåpa som helst. Snart ska snygga, smarta och nya missiler dundra in över gränsen till Syrien. Ett krig som sysselsätter hur mycket människor som helst. Trots allt elände så bidrar den konflikten till en hel del seratoninproduktion. Vi är fängslade av kemin.

Några som kastar saker hela tiden är vänsteraktivister, djurrättsaktivister och irländska slagsmålmiljadärer. En säckakärra rakt i bussrutan på en buss full av världens främsta slagskämpar. Säg den som inte befinner sig i den ding dinga världen.

Khabib Nurmagomedov befann sig på bussen. Direkt efter invägning och dagen före titelmatchen mot en hårt slående fastighetsmäklare. Han måste vara den råaste muslim jag sett iallafall. Och det finns ju en del. Iallafall om man får tro alternativ media. Han är född vid kaspiska havet i en bergsby som förr i världen passerades som en farled mellan Asien och Europa. Det var inte alltid snälla typer som hade vägarna förbi. Ett ständigt krigande. Något som avspeglar sig i generna på ultra darwinistiskt vis. Khabib far gjorde inget annat än att träna sina söner och sätta på deras morsa. Khabib verkar ha ca fjorton syskon. Alla tränade två pass om dagen på typiskt ryskt manér. Han tog sig an världen med nävarna och världen älskade det. Det grundar sig i en organisms hårda väg för överlevnad.

En rolig företeelse man kan märka hos sig själv är överarmarna. Det händer att man avslutar ett styrkepass med lite biceps mest för syns skull. Dom flesta slagskämpar i världen har rejäla vapen till överarmar, utan Khabib, det är roligt. Han är obesegrad i 26 matcher och jag tror knappt han har förlorat en rond.

Hur blodtörstig världen än må vara så måste det här med slagsmål i bur vara ett rent helvete. Tänk er att ha så mycket mjölksyra så du knappt kan stå upp medans tusentals människor skrikandes tittar på och någon bokstavligen försöker slå ihjäl dig. Men vi måste ta fighten, alla har sin, även Sara Danius.

Hur det än går med världen så kan ni alltid läsa om den på Holaveden. Det är alltid något.

Amerikansk fastighetsmäklare mot barnmisshandlad rysk muslim 0-1.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑