Kategori: Gästinlägg (sida 1 av 2)

Bloggomir vranjes – gästinlägg

Ett gästinlägg från Adam sibgård, kompis förebild och även föredetta hyresvärd för Örnen. Många har fallit pladask för Adam, men nu har Adam fallit för löpning. Här är hans kärleksförklaring och känslan är att det är en relation som kommer bestå länge. 

En kärleksförklaring

Regnet piskar över gatorna. Termometern kryper ner mot nollgradigt. Löven ligger som en grå massa över bortglömda grusslingor. En nedtyngd gren sticker ut från ett döende träd och slår mig över ansiktet med full vrede. Hösten är kommen för 27e gången i mitt liv och ändå är slaget i magen lika hårt som ett intervallpass på Skatås.

Det är lördag morgon. Sex timmars sömn. Svårt att gå ner i varv efter ännu en kväll i fabriken. Ändå studsar jag upp. Dags för veckans höjdpunkt. Finalloppet. 19km blandad terräng. Inte en aning om hur hårt jag ska köra. Livrädd för att möta en vägg halvvägs. Uppvärmning med våran kära örn. Helt olika ambitioner men minst lika laddade. Startskott och jag ser de riktigt vassa försvinna iväg redan i första backen. Men jag springer inte mot dem. Inte mot personen bredvid mig heller. Utan mot mig själv. Det brukar gå bäst då. Halvvägs in i loppet väntade jag på att benen skulle stumna. Förvånad blev jag istället piggare och kunde ösa på hela vägen in i mål. Nöjd, belåten och en banan på det.

Det har hänt något. Löpningen är inte längre bara ett tidsfördriv. Det börjar kännas lätt att löpa. Det går fortare, men andningen är lättare. Jag blir fortfarande stel som en pinne men det lossnar snabbare. Mer mil i benen. Mer pannben som driver på. Jag kommer aldrig bli bäst. Men jag är bättre än någonsin. Det är lätt att bli blind när man jämför sig med rödvit-randiga träningskompisar. När jag går som hårdast försvinner de fortfarande iväg. Men vissa dagar kan jag bita mig fast. 10 meter en intervall. 20 meter nästa. 200 meter en riktigt bra dag. Steg för steg, svettdroppe för svettdroppe.

Perspektiv är viktigt. Jag är inte dum i huvudet. Har killen framför mig eritreanskt rekord på maraton så ska jag inte slå honom när jag för tre år sedan inte ens hade tio mil löpning på ett helt år. Jag ska inte ens se honom långt där borta i kurvan, Men det tänds en liten gnista inne i skallen. Jag ska göra mitt bästa. Jag ska springa vidare. In i varenda regndroppe som piskar mig i ansiktet. När jag tror att jag inte orkar mer ska jag ändå vakna nästa dag och göra det ännu bättre. Knyt dina skor. Gå ut genom dörren. Blicka framåt och kliv in i mörkret. Ge din gnista lite bränsle så kör vi hela vägen till ljuset.

/Adam Sibgård.

 

En småslipad diamant och en otämjbar(?) tiger

Idag får vi ett gästinlägg av den genomtrevlige Anders Grahl. Den barmhärtige samariten som bland annat öppnar upp sitt hem, bjuder på mat och kläder när Arvid låser ute sig i Göteborg. Det har inte bara hänt en gång… Läs om Venlo, hur man tämjer en tiger och mycket annat!

Gästinlägg – Anders Grahl

Arvid Öhrn.. Eller är det Örn? Inte ens han själv verkar veta. Men han förklarade glatt för för holländaren som delade ut medaljer att ”it means eagle”. Benen trötta och livet leker. Han hade just gjort ett panglopp.

Vi passerade milen på strax under 32, och för Arvid höll det hela vägen till 68:42. Det är en bra tid, om jag får säga det själv, för det är vad jag mäktade med i Valencia för ett år sedan.

Det är något med Arvid jag inte blir klok på. Han lägger en vecka i Alperna och sedan nästan två i sjukstugan, medan vi andra intalar oss att varje pass vi genomför är nyckelpass inför halvmaran. Vi harvar, han carvar..

Pappa Ö(h)rn skulle betala hans telefonräkning om han sprang snabbare än 70 minuter. Vad en tid under 69 min innebar vet jag inte, men en permanent bostad i Göteborg vore ju inte dumt.

I vår träningsgrupp händer det grejer. I sommarens fotbolls-VM sa en reporter att Jannes gäng gör tigrar av sniglar och diamanter av grus. Det är även vad som sker på Åttans grus. Ulfs gäng och team Popcorn. Det poppar i kastrullen och än finns det både värme och kärnor kvar.

Jag är av den oroliga typen som tänker att allt kan gå åt skogen närsomhelst. Jag har under mina år som klubblöpare sett kometer dyka upp, brinna, brinna upp och aldrig skådas på stjärnhimlen mer.

Ett rekord runt Munksjön med känningar i hälsenan och en hård runda runt Höreda(?), två dagar efter succén i Venlo. Jag säger det han hatar att höra och jag ogillar att vara den han ogillar. Jag vill bara se honom fortsätta mot stjärnorna. Jag lovar att det kommer att höras ända till Höreda. Men kan man tämja tigrar?

Det är kul att se talanger blomma och bara Arvid slipar på i lagom takt, så ser jag bara ett stort problem. Hur ska jag själv hinna med?

Anders Grahl, förundrad beundrare och föredetta förebild

Gästinlägg: Roger Siverth

En droppe i Nilen eller Många bäckar små?

Här kommer ett gästinlägg om det alternativa drivmedlet biogas från Roger Siverth. Vi höjer handflatan för en klapp till alla som vill dela sina tankar och idéer här på Holaveden. Hur vi än gör så sitter vi alla i samma båt och vad passar bättre än lite drivmedelsblogg såhär dagen efter Merkels möte med dom tyska biltillverkarna. Läs och fundera har ni något att säga om saken så tveka inte, holavedenblogg@gmail.com

 

Skrapar lite på ytan kring biogas, är varken expert på processerna eller sitter inne med en massa faktauppgifter. Har nog kört dryga 35000 mil med gasbil, så viss erfarenhet finns. Valet har gjorts utifrån ett hyfsat miljö- och klimatintresse, tycker ju det är kul med minusgrader på vintrarna, och att kunna bidra till att det utvecklas andra drivmedel än det som bygger på ändliga resurser.

Kunskapen om metangas (biogas=förnybart bränsle från rötning av organiskt material eller naturgas=ej förnybart/fossilt eller en blandning) som fordonsbränsle är rätt varierande hos den stora folkmassan.
Det organiska materialet som rötas kommer från matavfall, gödsel, slam från reningsverk, mm. Nyttan med att röta organiskt material är dubbel om det skulle förmultnat på naturligt sätt då växthusgaser avges och man använder gasen från rötningen som bränsle istället för fossila bränslen som bensin eller diesel.
Miljö- och klimatnyttorna är alltså stora!

Vetskapen om gas som fordonsbränsle begränsas ofta till att det är något konstigt, komplicerat och unikt. Dessa uppfattningar är tyvärr oftast felaktiga och kommer från något rykte man hört. Sen stämmer det att det finns bilar som är slöa, att det är dålig räckvidd samt att bilarna kostar mer och har lite dåligt andrahandsvärde.
Gas som fordonsbränsle har haft svårt att slå igenom kraftfullt på den breda marknaden men utbudet växer stadigt.
Det finns dock bilar som går bra, har själv en Passat -13 med gasoptimerad motor på bara 1,4 liter men den ska ge 150 hk. Räckvidd på en gastank är 40-45 mil, finns även 30 liter bensin att ta till så man kommer en bit.
”Det gäller att jämföra” sa Ingemar i Mitt liv som hund. Visst finns det snåldieslar som tar dig från Skåne till Kiruna men tittar vi bakåt, typ 70-talet, så var inte en 240 något krutpaket och man kom inte så värst långt på en tank. Man kan också jämföra med tunga hybrid-SUV-ar där man kommer max 5 mil på batterierna och sedan kör på en stor bensinmotor. Konstig miljöpolitik att subventionera dessa men kanske ett sätt att stimulera alternativa bränslen. En kombination med en lätt bil med snåldiesel skulle vara mer logisk.

Lite svårt att förstå att gasbilarna inte slagit igenom mer på tjänstebilsmarknaden?! Under lång tid har det varit 40% reduktion på förmånsvärdet vilket gör att om du har tjänstebil så får du lägre skatt och företaget lägre sociala. Detta i kombination med många företags miljöpolicy (om det inte bara är snack…) borde göra det mer populärt.

Annat man hör är att produktionen är en stor förlustaffär (t ex Jönköping). Sen finns det andra som satsar och lyckas. Alvesta biogas är en ny anläggning som drivs av bl a lantbrukare, i anläggningen rötas gödsel, slaktavfall, mm. De har en produktion motsvarande att en bil kör två varv runt jorden, varje dag!

En nyckel till framgång är troligen att få till en effektiv logistik och tillräcklig mängd. Långsiktighet behövs också utifrån de nödvändiga målsättningar om ett fossilfritt samhälle med betydligt mindre klimatpåverkan. Som vanligt handlar det ofta om engagemang och kunskap.

Miljöeffekterna med biogas jämfört med fossila bränslen är påtagliga med en nettoeffekt på 80-90% lägre klimatpåverkan. Utan att vara alltför insatt så är det troligen bara snåla laddhybrider och rena elbilar som kan konkurrera, beroende på vilka effekter batteritillverkning mm skapar.
Sen, ska man ju inte glömma att alternativet som ger minst påverkan är att avstå. Eller cykla, gå, springa eller ta rullskidorna!

Vill man försvara biogasen så kan man också läggs fram att det är ett inhemskt bränsle. Även med tappra försök så hittades ju ingen olja på Gotland (Lindeman-citat ”det räckte knappt till att kamma Hyland”) eller naturgas vid Siljan.

Om vi ska lyckas med omställning till ett fossilfritt samhälle så är nog inte biogasen en droppe i Nilen utan förhoppningsvis en av flera bäckar som bli en stor å!

Kör du på biogas kan du alltid slå till med: ”Nu har vi kört hit på vår egen skit!”

Vill man läsa mer så finns energigas.se eller fordonsgas.se annars är det bara att googla runt.

Hälsar den idoge läsaren av Holaveden
Roger Siverth

Gästinlägg; Marcus Persson.

 
Marcus Persson är elitcyklist ifrån Jönköping som efter förfrågan lånar ut sin text i debatten till Holaveden.
Läs, fundera, kommentera.
 

Dopa betyder enligt den Svenska Akademins ordlista: ”stimulerande medel för att öka prestationsförmågan”. Således har även den som påträffats med ett förbjudet preparat, eller överskriden maxgräns, dopat sig. Om detta är medvetet eller ej ska således inte spela någon roll för straffet, och anledning varför detta inte ska spela någon roll är högst praktisk.

 

Låt oss säga att polisen arbetar med att ta fast fortkörare på vägar runtomkring i Sverige. En chaufför som blivit stoppad för fortkörning, och riskerar böter, säger att det inte var avsiktligt – fortkörningen var ett resultat av stress och hemlängtan efter en lång dag på jobbet. Polisen börjar tycka synd om chauffören, polisen vet ju själv hur det kan vara ibland, och river såldes böteslappen i småbitar. ”åk vidare och ha en trevlig dag”, säger polisen samtidigt som vi måste fundera över huruvida polisen kommer göra samma sak nästa gång en stressad bilist med hemlängtan kör för fort? Vilka kriterier ska polisen sätta upp för en ”godtagbar ursäkt”? Kanske kommer det rent av spridas i samhället att polisen släpper alla som kan bedyra sin oskuld?  För att ett regelverk överhuvudtaget ska fungera måste det vara konsekvent. WADAs lista med förbjudna substanser och regelverk finns av en anledning.

 

Innan vi går vidare kan det vara värt och poängtera att detta inlägg inte ämnar till att peka ut lag eller idrottare. Vad jag skriver är varken bevis eller spekulationer – det är tankar och frågor. Den senaste veckans händelser inom cykel och skidåkning pekar nämligen på att en del frågor måste ställas. Detta inlägg ska således mera ses ett ifrågasättande av tillstånd, mentalitet och kultur inom sporterna generellt. De idrottare och namn som förekommer är således också de som varit aktuella i den senaste veckans händelser.

 

Precis som inlägget med Sundby går det dra paralleller till mobiltelefoner och salstentamen för studenter. Studenter som påträffas med mobiltelefon under salstentamen straffas vare sig den använts eller inte. Jag kan pussa fötterna på tentamensvakten och gråta inför disciplinnämnden, men de kommer likt förbannat se mig som en fuskare. Det som händer när ursäkter börjas godtas, och kompromisser accepteras, är att det skapas kryphål och gråzoner för de som verkligen har för avsikt att fuska. Med tanke på den historia som konditionsidrotterna skidåkning och cykel har, samt pengarna som finns i omlopp, är de eventuella riskerna med att skapa dessa gråzoner och kryphål allt för stora enligt mig.

 

En del menat att fallen Sundby och Johaug pekar på att norrmännen dopar sig systematiskt. Ett sådant påstående är ett övertramp eftersom a) det finns för dåligt med bevis för en sådan slutsats och b) enbart dessa substanser skulle knappast användas. Frågetecken uppstår dock; det vilar någonting mycket motsägelsefullt över den inställning till läkemedel som idag finns i de två giganter som dominerar inom konditionssporterna cykel och skidåkning.

 

På cykelsidan har vi Team Sky som å ena sidan har sina marginal gains: alla stirrar på sina wattmätare samtidigt som de trampar på den (vetenskapligt uppmätta och personliga) perfekta kadensen, kocken åker med på alla tävlingar, ibland tar de med egna madrasser och kläderna ska testas i vindtunnlar. Team Sky säger att de representerar en ren sport, en ny generation, men detta framstår som ren rappakalja för den skrapar lite på den turkosa fasaden. Trovärdigheten är de facto ungefär lika hög som när Coca-Cola skriver att de tar ansvar för folkhälsan. Team Sky är nämligen inte med i MPCC. Steven de Jongh, Dario Cioni, Michael Barry, Morris Possoni och Davide Appollonio är några namn från lagets historia som kan relateras till doping. Den senaste veckan har vi dessutom kunnat läsa om hur de använder sig av läkemedel inom ramen för TUE-dispenser. Den som säger att Team Sky är experter på att använda läkemedel inom gränsen för regelverket, med hjälp av TUEs, skulle inte ljuga. Bör vi gå med på att Team Sky får deklarera sig själva som den rena cykelsportens främsta riddare när regelverkets gråzoner utnyttjas till max? Svaret är nej.

 

Skidåkningens motsvarighet är Norge. Precis som med Team Sky säger de att de tränar hårdare, bättre och offrar lite mer för att vara bäst. Det är som om att alla andra sitter hemma på soffan och äter chips. Dessutom ska skidor, med tillhörande valla, analyseras in i detalj och kosten är såklart A och O för att kunna prestera på topp. För att veta hur träningen ska läggas upp tas idrottarna till de bästa laboratorierna i världen där deras fysiska förmåga testas och kartläggs av experter som sedan skräddarsyr träningsprogram. Sedan kommer vi till läkemedel och här verkar helt plötsligt båten inte gå hela vägen in i hamnen. En doktor kan glömma lämna in en TUE, någon har inte koll på sin medicin, en annan missar varningstext och stora röda symboler på en läppkräm. Det är ungefär som att jag skulle skriva här att jag ska vara extremt noggrann med min kosthållning samtidigt som jag sitter och äter smågodis.

 

Det är just detta sista – vad som verkar vara en mindre ignorering av läkemedel när allting annat kontrolleras in i detalj – som framstår vara så paradoxalt i mina ögon. Här skapas ett gigantiskt frågetecken – kanske är noggrannheten med läkemedel helt enkelt inte så hög eftersom medicinkulturen fortfarande regerar inom konditionsidrotterna? Möjligtvis är bedyrandet av en ren idrott och nya generationer bara bra PR. Samtidigt, under ytan, existerar fortfarande samma mentalitet som när Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. Det var också samma Tour som Lance testade positivt för cortisol – något som förklarades med en kräm mot sår i Lance ömma stjärt och, förmodligen, ett förfalskat recept.

 

Om konditionsidrottare på den högsta nivån verkligen vill framstå som en ny generation och ta ställning för en ren idrott krävs att a) systemets gråzoner inte utnyttjas, b) samma noggrannhet vid användandet av läkemedel som med träning, material etc. och c) alla straff, även om de kommer som påföljd av ett misstag, tas rakryggat för att bibehålla regelverkets funktion. Dessvärre finns idag enbart ett fåtal exempel på förebilder med denna inställning. Advokaten Christian B. Hjort säger till SVT att: ”Therese Johaugs ställning i frågan är att hon inte kan klandras för något. Och ett accepterande av en avstängning innebär ett accepterande av skuld. Därför är det är inte lämpligt för henne att acceptera en avstängning”. Är det denna inställning den nya generationens professionella konditionsidrottare har gentemot WADAs antidopningsarbete och avstängningar så kan de gråta hur mycket de vill utan att jag tycker synd om dem. Jag kan mycket väl gå med på att de är rena och de positiva testen är misstag; det är mentaliteten gentemot medicin och WADAs regelverk som gäckar mig. Uppenbarligen har den inte kommit allt för långt sedan Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. 

 

 

Vi tar alltid emot gästinlägg eller frågar via holavedenblogg@gmail.com eller via våran Facebook sida.

Rösten från de bakre leden

Idag har vi besök på bloggen från den ständigt omtalade Mattias Hubbe Sjöberg. Här får vi ett utdrag av hans exklusiva dagbok med tankar om det mesta. 
 
 
Gävle 2016-06-06 Sveriges nationaldag.

Det kom som en chock.

Jag blev tillfrågad att skriva ett par rader i Sveriges bästa löparblogg: Holaveden.

För en utomstående så är det svårt att begripa hur stort det är en för en löpare som ännu inte kan kalla sig för en löpare. En löpare springer Landsjön runt på 60 minuter och Göteborgsvarvet under två timmar, det är ord från Johan Palmer och hans ord är min lag i ärendet. Jag sprang och persade på Landsjön 1.02.27 och jag persade även på det där jävla Götebrgsvarvet som jag sprang för första gången.. Åter till ämnet hur stort var det att bli tillfrågad av legenderna på Holaveden att skriva ett par rader? Jag tycker vi jämför med vår statsminister Stefan Löfven.

Han stod där och svetsade på verkstadsgolvet i godan ro när det lokala fackombudet klev fram, knackade honom på axeln och undrade:

Skulle du kunna tänka dig att bli statsminister?

Robert Davidsson frågade mig, en löpare som ännu inte är en löpare att skriva i en löpar-blogg…..?

Jag känner att jag och statsministern har en hel del gemensamt, det är stort.

Arvid Öhrn är en man som förbryllar mig, ja egentligen så förbryllar hela Holaveden mig. Robert Davidsson, Oskar Lund, Arvid Öhrn gör milen på under 34 minuter tror jag? Lägg därtill Jonas Linderholm. Jag tror Palmér gör milen på runt 40? Samtliga är antagligen både tillverkade, födda och uppväxta inom en mil i anslutning till riksettan. Vi får nog ta oss till de norra byarna i Kenya för att hitta liknande lokal talang.

Nu kommer Marcus Sjöberg tillägga att det helt säkert har med Äpplena i Äppeldalen att göra och allt sånt ordnas av Rudenstams som han då är chaufför för.. Jag har försökt prata med Marcus den sista veckan lite allmänt men det går inte. Han har bara ett ord i huvudet just nu: JORDGUBBAR. Det är skönt, det är riktigt skönt, det är som en paus efter att fått höra om spår, valla och det där förbannade Vasaloppet hela vintern.

JOHAN SJÖBERG HAR RAKAT AV SIG HÅRET.

34.34 var Arvids tid på seedningsloppet till Göteborgsvarvet på Mantorp Park i våras. Han varvade mig, det var stort, jag och Arvid har aldrig varit så nära varandra vid ett upplopp. Efter kom en skäggig man, hade han varit närmare Arvid så hade jag nog prejat honom. Allt för bygden ni vet va… Loppet gick i tre varv på racing-banan och Arvid fick springa yttervarv sista varvet, Jag hade inte klarat den tiden med bil. Hade Arvid varvat mig på upploppet så hade jag aldrig gett mig. Om jag så hade fått gå sista varvet av utmattning.

Jag har ett ganska stort inormationsnät runt mig och ur säkra källor från detta så klagade Arvid på motvind på en bana som är en runda, det bekräftar det jag länge påstått: Är det inte motvind på Landsjön runt så är det uppförsbacke. Jag tycker vi vänder håll på Landsjön runt, jag är helt säker på att det är medvind och nedför på andra hållet, jag ska testa detta en dag och återkomma i ämnet. 34.34 i motvind… I tre varv. En vindstilla dag i Växjö lite senare så sprang han på 32.59. På dom banorna har jag med sprungit och där satte jag min snabbaste km-tid för ett par veckor sen, vi ska inte gå in på hur långt jag sprang men jag rekommenderar er att löpa runt Växjösjön då ni har möjlighet. Banorna där är grus eller asfalt, japp det är bara att välja underlag, de går till största del parallellt. Runt sjön så är det 4.3km så ni i Holaveden kan springa 5 varv och sen avsluta med nått svalkande på 4krogar, jag rekommenderar särskilt den Grekiska på övervåningen.

Juni är annars en tid som innebär mycket bearneisås och annat gott men för mig har det nu blivit en extra träningsperiod. Vågen stod på nyårsafton på 0.093 ton. Numera så står den på ynka 85kg, det är gött, ett steg i rätt riktning och jag har faktiskt inte ändrat min matvanor avsevärt. Jag har dock avstått från strips och fanta, äter något mindre portioner och rör mig mer. (Jag har aldrig gillat coca-cola).

 

Hösten är den tuffa löparperioden med de roliga loppen:

19aug VP-milen, Platt asfaltsbana, två varv på en femkilometersbana tror jag, pga att Vetlanda är hemskt litet.

3 sept Sisjöloppet. Ett helveteslopp upp och ner som en jävla tvättbräda. Jag hatar att jag håller på med skiten när jag springer där.

10 sept Stockholm halvmarathon. Ingen aning men anmäld är jag.

24 sept Lidingö 15. En tradition som jag nog inte kan bryta, springer för 4:e gången, loppet går på förmiddagen och på eftermiddagen så servar jag mina världstjärnor till bröder.

8 okt? (Nilsson?) ÖIS-loppet. (ÅRETS VIKTIGASTE LOPP) Loppens Lopp, krävs en bilaga för beskriva skönheten i världens vackraste bygd. Jag tror oftast att ingenting är omöjligt men i detta fallet så tror jag ännu inte det finns ord för att beskriva, så tills vidare så uteblir bilagan. Jag är hemskt ledsen för detta. Jag är ännu mer ledsen för att ytterligare en bilaga uteblir: Peter Nilsson han är hjärtat till all konditionsutövning som sker i Ölmstad. Hade det funnits ord så hade det varit onödigt att använda dem. Peter Nilsson kan inte skrivas ner, han måste upplevas på ett intervallpass. Tisdagar ÖIS-gården. Just be there!

Hubbe när han spurtar ner brorsan Marcus i ÖIS-loppet 2015 efter att ha lurpassat i flera kilometer. En Northug-deluxe.

Månadskiftet okt-nov så kör man ju Jätten Bule med, efter det drar man i sig en hink med bearneisås och firar jul och sånt!

Jag vill ju gärna inte bli långdragen så Lund, Palmér, Davidsson får vi gå in mer på nästa gång.

Hörs va!

/#10

Vi tackar Hubbe som lär återkomma med fler tankar om löpning och livet. 

 
Äldre inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑