Kategori: Arvid (sida 2 av 32)

Camilla hjärta Robert

Det kommer pratas i årtionden om festen på åsens by. Vilken otrolig kväll. Robert och Camilla delar redan på två barn, hus och framtidsdrömmar tillsammans. Så att de en dag skulle dela efternamn också var kanske ingen överraskning. Jag är otroligt tacksam att jag blev bjuden, det är ingen självklarhet. Jag tror jag skötte mig som gäst. Öppnade och stängde dansgolvet. Peternilsson var kung när dansen drog igång men hans fru var snäppet vassare. Bröderna Sjöberg hade hand om serveringen och baren. Vad hände med nattakorven? Palle snackade om Gud och skåningarna fick hybris för de visste var Vetlanda låg. En skierg kom in i festlokalen. Vasaloppsåkarna smög som katter runt den heta gröten till en början, men sen vågade någon ta tag i det och det slutade med att nästan alla körde 100m. Jag tog ledningen med 18,7, Oskar sänkte tiden till 18,6 men då såg man någonting i Palles blick och det slutade med att han var starkast för kvällen på 17,6. Ena remmen gick av. Sen dansade vi vidare tills solen gick upp. Palle låste dörren och holaveden kunde lämna logen rakryggade och med flaggan i topp.

Tack Robert. Tack Camilla. Vänner för livet.

En nygift.

Lost in Berlin

Fyra fina dagar i Berlin. Inte vilse på riktigt denna gången, jag har min klocka som visar vägen och hem kommer man alltid tillslut. Sist jag var här var det värre. Den natten försvann någonstans jag inte minns vart. Mer som en vilsen själ denna gången, på jakt efter frälsning. Fanns den i spriten? Dumt att chansa. Får plocka upp bibeln igen. Desperata tider kräver desperata lösningar, att separera är ingen smidig sak. Jag grät på planet ner, ville egentligen bara ropa åt alla att JAG ÄR INTE FLYGRÄDD OM NI TROR DET. Det är hjärtat som värker. Frankfurts flygplats är fin, satte en riktigt fin 500-metersintervall där på vägen hem när planet var försenat. Umgås man med Palle är man dock van vid förseningar så ingen idé att stressa upp sig. Hem kommer man alltid tillslut.

Jag semestrade med en bottenlös elitcyklist. Han går vanligtvis på havre och sportdryck, men denna helgen var det uppehåll från sadeln och han passade på att fylla på med döner. Och döner. Och åter döner. Det var ett skådespel, en man utan botten. Hade kunnat turnera på freakshow. Vi mådde gott. Sprang två morgonpass, såg allt man ska se och ibland såg vi såndant man inte borde se. Vissa fick se mig stå på scen och sjunga en låt jag inte kunde framför 1000 personer. Det är sånt som aldrig kommer hamna på bloggen.

Viljan att inte komma hem var så stark att jag löste en natt i Göteborg efter att vi landat. Upp tidigt och så ett långpass i Skatås. Jag börjar till och med hitta lite på stigarna där nu. Kärlek till det stället. 34 blankt på en mil i mitten tillsammans med en lidingöloppsvinnare. Man förstår varför hans steg gör sig så bra i terrängen där på ön. Som en fjäder, så tyst, så elegant. Ett skådespel av helt annan klass än när cyklisten åt döner nere i Tyskland dagen innan.

Bilder? Varsågoda, det är ändå måndag.

Örnen

32

Somliga säger att tiden läker alla sår. Och visst har man hört att tiden går fort när man har roligt. Denna helgen gick rasande fort, och jag hade verkligen jätteroligt. Kanske det roligaste jag haft. Så det kanske stämmer det där med att tiden går fortare då. Min plan är att ha roligt, för då kanske tiden läker alla sår fortare. Eller så skjuter man bara upp en känsla som man inte vill ska infinna sig. Tomhet. Saknad. Ensamhet. Viktigt att fylla såren med bra läkemedel.

Vilken helg vi hade. Jag kommer aldrig glömma den. Vi skrattade mycket med Robban. Vi skrattade också väldigt mycket åt Robban. Han är rolig. Kontrasternas helg. Det började med att Eksjö stadslopp bara revs av i farten. 32:25 nånting. Ganska bra med tanke på mitt knä som strulat i två månader samt det där rostiga svärdet som hugger och vrider sig i bröstet. 35s från PB, klart man är nöjd. Klipp till Peternilssons halvtaskiga skådespel och sen var festen igång. Jag somnade vid grillen, sen gick jag och la mig med Robin Werner. Resten av helgen censurerar vi tills Robban väljer att återge sina egna minnesbilder.

Åker till Berlin imon. Tänk att alltid va på väg. Gäller att lappa ihop såren med bra läkemedel. Mitt favoritband. Mina favoritkompisar. Kanske nåt löppass i en vacker park. En döner på kvällskvisten. Om inte såret läker kanske det börjar koagulera i alla fall. Huvudsaken är att tiden går fortare där nere än hemma i lägenheten.

 

 

 

Solsting

Satte mig i bilen påväg hem från Göteborg igår. Bloggen glömdes bort precis som jag anade. Vi får ta de en annan gång. Jag tror jag fick solsting faktiskt. 6×1000 meter på tartanen i 30 grader tidigare under dagen.  Kanske ätit lite för dåligt, kanske drack jag ingenting. Kanske är maj månad lite för bra vädermässigt. Någon gång kommer vi få betala tillbaka för detta. Regn hela augusti?

Hjälp mig skriva detta blogginlägget nu. Fyll kommentarsfältet så läsarna inte går härifrån besvikna. Berätta vart du kommer ifrån? Har du något att skryta över så skriv det! Vad ska du göra idag?

Njut av solen men passa er för den på samma gång.

Kram / Aö

tunga moln

En tung dörr smälldes igen. Inte bara mitt framför ögonen på mig utan rätt i pannan. Det gjorde ont. Jag trodde verkligen det var där jag skulle gå in, fortsätta rakt fram på den givna vägen. Men ibland kan vidöppna dörrar få korsdrag och smällas igen med full kraft. Snabbare än startplatserna till Vasaloppet går åt. Hårdare än en väggning på avenyn. Man blir yr och chockad. Man sätter sitt hopp på att dextrosoltanterna kan ge en något starkt och snabbt så man kommer upp från fosterställningen.

Hela mitt liv har bestått av öppna dörrar, en enkel väg. I 24 år har jag bara traskat rakt fram i en spikrak korridor. Inga bekymmer, hakuna matata. Ibland står någon annan och kastar in mig i ett helt okänt rum jag inte visste att jag ville gå in i.

¨tjena tjena vill du jobba hos oss?¨  –
Ja, varför inte. Nu har det snart gått 7 år på samma jobb. Vem hade kunnat tro det när jag gjorde första dagen.

¨tjena tjena ska du med på en turné i kina några veckor?¨
Ja, varför inte. Inte direkt något jag hade tänkt på när jag började spela lite trummor på syrrans trumset när jag gick i fyran. Slutade med livets resa. Tänker ofta på den, nästan varje vecka.

Märkligt.

Den dörren jag helst av allt ville gå in i smällde igen och bommades för. Rätt i pannan. Kanske är det läge att själv bestämma vilken dörr som ska öppnas härnäst. Kanske är den låst. Kanske måste jag byta korridor och hitta nya dörrar. En kompis fick jobb i Tromsö. Ska flyga flygplan. En annan fick jobb i Palma. Det är läge att hälsa på känner jag. Ta ett halvår och bara surfa runt på andras soffor. Inte tänka så mycket, det blir aldrig så bra när jag försöker mig på det. Jag vet inte vilken dörr jag ska gå in i, det är nog det jag försöker säga. Men jag tror det är dags att sluta gå den bekymmerslösa vägen rakt fram.

Jag lyssnar bara på Oskar Linnros nu för tiden. Han kan verkligen sätta ord på saker. Vår tids soulkung med en låtskatt som bara växer sig starkare ju mer man lyssnar. Vackert, tragiskt och alldeles alldeles underbart. 

Du var allt jag ville ha
men du gick härifrån
tom kalenders sommar
och de tunga molnen går
fast jag skrikit sönder rösten
har jag aldrig sagt det som det är
det finns inget solsken
när du gått iväg
Jag kan inte andas
luften är kvav ikväll
Kan inte andas
ta mig tillbaks igen
Ligger här i blixtarnas sken
Och räknar på hur långt bort de e
Tunga moln
Tunga moln
Jag har sökt dig i varenda en
sen du försvann
en är nån du känner
men hon kändes inte alls
Du lämna inga tvivel
Och det tänker inte heller jag
Det finns ingen kärlek kvar
i hjärtat utav stan
Jag kan inte andas
luften är kvav ikväll
Kan inte andas
ta mig tillbaks igen
Ligger här i blixtarnas sken
räknar på hur långt bort du e

 

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑