Spillror av ett vasalopp


Det blev snabbare än någonsin som väntat. Ändå var känslan långt in att jag skulle fucka upp det. Att åka över fem timmar en dag som det där vore ett misslyckande. Den chansen kommer nog aldrig igen. Det vet man när man åkt elva år på raken. Och vad mer hade jag att köra mot än tiden? Det blev ett Vasalopp som jag aldrig lär glömma av flera anledningar. Glad att jag stod där igen, trots den värld och det virus som tvingar oss till att leva märkliga liv.

Fram till för två veckor sedan hade jag fått ganska många mil på snö. Kände mig hyfsat i slag igen efter en höst som inleddes med ledbandsbrott och ställning och sju veckors uppehåll från svett och mjölksyra. Jag minns speciellt en eftermiddag på ÖIS elljusspår. Dåligt glid och stakning. Wille Holm, en målmedveten jävel, dök upp från ingenstans. Jag var en bit inne på timme två. Han gick ifrån uppför men jag gav mig den på att jag skulle ikapp i rygg. Det blev körning och jag kände att jag hade mer än en växel. Det var viktigt. Man har ju annars inte aning om vad man står när träningarna uteblivit.

Vissa saker var som vanligt ändå. PeterNilsson hämtade upp tidigt fredag morgon. Farsan på höger fram. Tryggheten. Dolla anslöt i Dala-Järna. Hade handlat med munskydd som sig bör på Hemköp men blev utstirrad som en utomjordning. Inte lätt att vara 08:a på landsbygden. De skulle bara veta att han fått sin fostran i Lekeryd.

Vi kollade herrarnas stafett, åt köttbullemackor med rödbetssallad och så långt var allt som det brukar… men helt plötsligt utbrast PeterNilsson att det var sex timmar till start?! Jo då, de skulle ju åka Nattvasan. En ny företeelse. Det räcker inte att åka när de är ljust.

Vi åkte upp till Berga By. Spöklikt. Startfållan låg orörd. Som en rest av livet ”before the pandemic age”. Exakt ett år tidigare stod vi där och trängdes. En vecka senare stängde världen ner. PeterNilsson var osäker på om han hade lyckats bajsa innan start men i övrigt var allt glasklart. Dolla hade fått ihop ett par timmars träning skate sedan vintern 1994 så förväntningarna om ett superlopp var högt ställda.

Farsan och jag trodde på en natt i dötidens tecken men vi hade fel. Efter att bröderna Nilsson passerat Mångsbodarna strax efter klockan 21.00 hade vi fullt upp och hann se dem vid inte mindre än sex ytterligare ställen. Risberg, Evertsberg, Vasslan, Oxberg, Läde och målportalen i Mora. In på 4.53. Overkligt pigga.

Klockan 10.30 vaknade jag dagen efter och lågg och drog mig innan det var dags för frukost och eftersnack med bröderna Nilsson och farsan. Vi såg Johaugs brutalitet, Karlssons pannben och Wengs jävlighet. Och Ebba. Stackars Ebba.

Det var klister som gällde, men rapporter gjorde gällande att ett snömoln var på väg in under natten. Kunde man ju ge sig fan på.

Väl i Sälen morgonen därpå blåste det friskt. Vi såg elitfältet i första backen. Publik ej tillåten men ja, ja. PeterNilsson hade ett kantarellställe där uppe vid kalhygget så det gick att ta sig förbi. Lämnades över till David Jönssons bil och fick tillsammans med honom och Anna se elitens första mil avverkas i bilen. Kändes på nåt vis väldigt märkligt. Där satt vi. I en bil. Mitt på startgärdet klockan 9 en Vasaloppsmorgon. Men året 2020-2021 är inte som något annat.

Efter det tog vi våra skidor och knatade upp mot Tjärnheden. Där träffade vi Palle, Wetterheim och J. Sjöberg som dagen innan skidat in en bra bit under åtta timmar. Inte långt efteråt var vi iväg. Jönsson och Palle satte iväg på blanka skidor. Jag smög i vassen. Eller nej. Jag gick på max med klister och försökte bita i men… Helt slut på toppen av backen. Bergfäste i alla fall efter att min far Stefan Davidsson blandat med det klister han hade att tillgå. Ett genidrag som vanligt. Nu var frågan hur glidet skulle te sig. Svaret fick jag ganska snart. Overkligt. Vissa partier när vinden satte in med fullkraft i ryggen kunde jag bara gapskratta. Jag hann knappt med. Men skrattar först som skrattar sist. Jag gick som en dåre på myrarna. Väldigt mycket själv och uteslutande mellan spåren. Det var liksom inte läge att ställa sig i spåren märkte jag för det var en markant skillnad. Lite surt för de fina spåren som drogs att inte en enda människa åkte i dem.

Risberg och körning. Låg på i backarna. Var odödlig. Började känna att det tog emot strax innan Evertsberg. Det gick fortsatt fort men här insåg jag att jag faktiskt på riktigt började bli sliten. Det gick lätt men jag hade gått ganska hårt, uppskattningsvis på ganska hög puls eftersom föret tillät det. Upp mot Oxberg stod Team Ölmstad med farsan, Dolla och PeterNilsson och fyllde på med energi både fysiskt och psykiskt. Jag frågade om det satt saker under skidorna för det började ta emot men det var nog inte där det felade. Jag höll på att bli riktigt matt. I samma veva åkte maskinen Daniel Wetterheim om. Vilken syn. Han bara försvann och var knappt tio minuter före i mål. En maskin och fröjd att se. Jag bestämde mig för att hänga på i Lundbäcksbackarna men ett ivrigt saxtag höll på att kosta femtimmars-gränsen. Avtrampad stav. Ingen truga. FAN! Var första tanken. Men sanningen är den att jag trampade av den så långt ner och det var så otroligt hårt så jag tror inte jag tappade någonting på det. Ganska skönt dock att ha fäste under skidorna. Jag tog mig tre kilometer österut. Till Oxberg och fick en ny stav.

Kraftgatan mot Gopshus kan vara den närmaste vi kommer en Golgatavandring. När man ser slalombacken på ett par kilomters avstånd känns det oftast som att man är på väg till sin egen avrättning. Om det ändå vore så väl tänker man sen när man passerar Gopshus och börjar arbeta sig svagt uppför mot Hökberg. Herregud. Orkar inte ens beskriva de känslorna jag har för kilometer 68-69-70 och 71 på Vasaloppet. Det är så mycket hat som bubblar upp.

I Läde stod teamet och peppade igen. Fick Snickers men kastade halva i skogen och den andra halvan dök med nöd och näppe ner i magsäcken istället för att kastas upp på någon rygg tillhörande en mellanchef med elitledsambitioner. Det var en bit efter Eldris som jag insåg att under fem timmar skulle det i alla fall bli. Innan dess hade jag vänt för att slänga en kaffekopp. Man kan ju bli diskad inte bara för skate nuförtiden…

Moraparken skulle njutas hade jag bestämt innan, men i helvete… Det ska lidas ända in i Mora stad, det är sen gammalt. 4.53.

Plockade verkligen ut allt jag hade och därför är jag otroligt nöjd med insatsen.

Det som hänt efter Vasaloppet de senaste tre åren är att jag går från ett svåröverkomligt rus i ungefär 24 timmar till att efteråt drabbas av någon form av minidepression. Det är som att anspänningen släpper trots att jag vid detta Vasalopp inte känt någon vidare anspänning inför.

Det är mycket som kommer ikapp efter ett Vasalopp. Tankar flyter ihop. Det är som att den mentala urladdningen tar det sämsta med ur mig och sliter ner de sista skyddande murarna. Tankar om att jobba med potentiella terrordåd och inse att då, när man faktiskt borde släppa allt och läsa alla godnattsagor som finns, istället sätter sitt yrke före sina barn är en insikt som är mindre angenäm att ta in än andra. Varifrån kommer den ”stoltheten”? Sånt kommer ikapp.

Efter ett Vasalopp inser jag också hur mycket fasad det är som jag håller upp. Och så mycket ”gott mod”. Så mycket ”vision”. Så många ”drömmar”. Det är ju bara skit alltihop. Vasaloppet får mig ner på botten igen. Och jag gillar det på ett vis. Jag vet att det blir bättre sen.

Men just nu är livet som ett Vasalopp ungefär.

Man jobbar så hårt man kan för att nå dit man vill. Man kan ha bra kort på hand, kämpa som en dåre och en på elva så är det är det solsken och medvind. Men för det mesta är det snöstorm och motvind. Och drömmar går i kras strax innan Hökberg. Men då är det iofs bara två mil kvar.

/RD

 

 

2 kommentarer

  1. Kunglig rapport, bra krigat! 9 mil är fostrande på många sätt, inget känns kul veckan efter sen laddar man om sätter nya mål och står där igen på startlinjen med samma ångest år efter år, märkligt fenomen.

  2. Tack för i år Robban! Den här helgen är alltid en av årets höjdpunkter för mig. Tack vare er🤟

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2021 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑