Månad: april 2019 (sida 1 av 6)

Hårt och underbart

Att fajtas om en pallplats är nåt speciellt. Det blir en helt annan sak när man inser att man är med i matchen och att alla vet om det. Ett tjuv- och rackarspel som en annan inte är van att spela. Det gäller att ha kyla, tänka ett steg längre och samtidigt inte spränga allt man har. Men i slutändan handlar det om att springa så fort som möjligt. Det är kul att vara med. När startfältet är något sämre än högsta svenska klass får man helt enkelt passa på.

När starten gick och vi drog ut från Vistavallen utkristalliserades täten ganska snart. Oscar Claesson förstås, trots en vinter fylld av problem och knappt någon träning att tala om kan han ändå springa runt på sub 42. Säger en del om den mannens kapacitet. Erik Holmberg förstås. En maskin som bara maler. Dessa två herrar fick ge sig iväg på egen hand i varsin fart och fick springa var och en för sig i stort sett hela loppet. Men där bakom var vi ett gäng som snabbt förstod att vi skulle få göra upp om tredjeplatsen. Jimmy Iby, IKHP, Ola Grauers, Habo, Fredrik Seppas, Tenhult, Adam Sernheim, Vista och så undertecknad.

Provocerande bild. Men det går faktiskt i 3.30-fart här. Seppas på insidan. 

Släppte Iby och Grauers en bit bort till Bosgård innan backpriset. Sernheim, Seppas och jag låg ihop upp för backen men där nånstans ville Sernheim upp och köra och ta ikapp de framförvarande. Jag släppte medvetet och det gjorde även Seppas fick jag veta efteråt. På västra sidan skulle det blåsa motvind och sidvind rätt rejält, det visste vi alla och gjorde oss redo för att ta oss an den. Följebilen med PeterNilsson och Oskar gav energi hela tiden. Vilken stöttning och peppning! Efter andra och sista backen på femte kilometern hade jag täppt till luckan och ut på västra sidan var vi nu fyra man. Sernheim anförde klungan och klöv mycket vind i en kilometer. Sen klev han ut och jag tog över stafettpinnen. Nu började det bli ett spel. Kände mig oförskämt pigg (skämdes nästan) och började köra ryckigt. Öste på i hundratalet meter för att sedan släppa något, gjorde likadant igen och slog av. Höll på så några gånger i hopp om att tappa någon på vägen. Sernheim fick släppa men Grauers och Iby hängde i. Mot Lyckås anförde jag klungan om tredjeplatsen och insåg här att jag skulle vara med när det avgjordes. En otrolig känsla egentligen, skitsamma att startfältet kanske var något sämre i år, en pallplats i Landsjön Runt skulle utan tvekan vara något att berätta för barnbarnen. Vi vände mot Vistavallen med tre kilometer kvar. Har så mycket minnen från det här partiet och i stort sett enbart traumatiska sådana. Minns 2014 när jag hade jagat ikapp Oskar och mötte väggen strax efteråt. Minns samma lopp när Arvid kom som skjuten ur en kanon och passerade med en kilometer kvar samtidigt som jag famlade efter luft.

Upp mot tio kilometer och klockade av på 36.30 ungefär. Insåg att ett pers skulle bli svårt men väl en tid en bra bit under 45. Farten skruvades upp. PeterNilsson och Oskar manade på i bilen bredvid. Magnus Eklund stod som vanligt vid Lilla Lyckås och skrek. Mor och far innan dess vid Lyckås och Marcus Sjöberg. Stöttningen var det inget fel på. På långa rakan förbi flygfältet med 1,5 km kvar började Iby öka. ”Är jag med in på Vistavallen kan det gå” tänkte jag, har ju trots allt gjort några djupledslöpningar i mitt liv. Men det började bli för JÄVLA jobbigt nu. Grauers började chippa efter luft men sänkte inte farten. Samtidigt började jag ana en orange tröja i periferin. Seppas var tillbaka. Iby älgade på med sitt karaktäristiska steg när vi såg Vistavallen och kunde ana Palles euforiska stämma i högtalarssystemet. Jag var förlorad. Seppas kom upp och förbi. Ösa, ösa, ösa. Stormade i motvinden över mållinjen, totalt förlorad i andnöden och mjölksyran. In som femma på 44.34, 19 sekunder från PB. 20 sekunder från pallen.

DEN SMÄRTAN. DEN KÄNSLAN.

Det är bara konstatera så här i efterhand att jag gjorde allt, la upp det helt rätt och tömde mig fullständigt.  Enormt nöjd över det som alltid. (Det sistnämnda är det minsta man kan göra.)Men visst sved det lite att vara så nära en pallplats. Den chansen kommer nog aldrig igen, inte på Landsjön Runt som har ett så gott rykte och förmodligen kommer locka starkare startfält för varje år. Man kan bara påverka det man själv gör och vad det gäller den saken så skulle jag behöva träna lite mer. Samtidigt så funderar jag mycket över vad som skulle hända då? Kanske skulle jag bli skadad? Kanske skulle jag försaka annat som trots allt är lite viktigare? Kanske skulle jag springa sub 44 en sån här dag? Det är ingen tvekan om att för att bli bättre är det inga genvägar som gäller. Det är bara springa mer. Men minst lika viktig är balansen i det övriga livet. När det kommer till löpträning vill jag köra hårt alltid. Skulle jag träna mer skulle jag behöva springa sakta ibland också och då är frågan om det skulle gå ut över glädjen. Vilka frågor egentligen…

Nästa mål är att springa en snabb mil under våren. 34.51 från 2014 ska bara raderas ut nu. Det här var ett kvitto, är tillbaka i 2014 års nivå. Nu gäller det bara att hänga i.

Tack till Landsjön Runt! Älskar detta loppet och arrangemanget. Barnen sprang också 1-kilometersloppet och deras lycka över att få medaljen i mål är underbar att se.

Löpning är hårt och underbart. Det är bara så det är. Och att tävla är nog det bästa av allt.

/RD

Tack alla!!!

Dagen efter, det knastrar fortfarande mellan tänderna. Gruset på löparbanan piskades så hårt att tankarna föll åt riktigt vindpinad fjällsnö. Det lätta följer med det hårda blir kvar. Men vi ska vara tacksamma, att vinden kom från rätt håll.  Och vilken morgon. Sol, efter alla hot om regn så kändes det som Yes! Nu kör vi. Efteranmälningarna rullade in och tillvaron lystes upp av livets ljusa sida. En havsörn seglade över vattnet. Mäktigt. Naturen och alla dess krafter. Energier.

Löpning och konditionsidrott är lek med flyktinstinkten. Man kan pressa sig, mer än man tror. Man känner sig jagad, av dom där bakom. Man slåss med hull och hår för att ta sig framåt. Det är otroligt. Så många prestationer vi har fått se. Press ger upphov till en enorm utvecklingspotential. En havsörn, kan bli två och en halv meter mellan vingarna. Enligt hörsägnen så tog en örn ett lamm på andra sidan sjön förra året, lyckades lyfta med det men tappade det på betet lite längre upp mot skogen. Antar att också Havsörnar vill vara kungar och skryta för sina polare. Som Oscar Claesson. Kungakrona på, mantel och kanske en sån där liten töntig stav i guld. Eller varför inte en skruvdragare. Fyra segrar runt sjön nu. Bara nio upp till Wikner. Wikner återigen topp 10. Respekt. Män som leker med mjölksyran. Som är en överlevnadsfunktion.

Även naturen leker. Det är lätt att tro, som Descartes sa att Djur bara är maskiner. Äter och knullar. Men även naturen leker. Två havsörnar som tar en harpalt, kan leka med den innan klorna har orsakat tillräckligt stora skador invärtes att den avlider. Den ena örnen reser rakt upp med harpalten i klorna och släpper den så att den fångas upp av den andra örnen på färden neråt. Vi ska aldrig blunda för naturen. Vi ska försöka se den för vad den är. Visst har Fysikerna rätt där, men dom är ändå helt hopplösa. Nej det finns väldigt liten chans till att en Örn skulle ta ett barn från en barnvagn. Väldigt liten, men inte 0,0.

Jenny Johannesson tog fjärde segern. Respekt. High Five.

Tobias Westman vann inte rullskidorna. Saknade skejt. Frågade efter loppet om det inte finns tillräckligt med Stak-mongo lopp? Det gör det men Rullskidorna har två SM distanser över skejt nu. Så var det inte för bara några år sedan. Vi tänker satsa mer på dubbleringen.

Resultatlistor är ett helvete. Det blir aldrig rätt. Måste kontrollera hela tiden. Och återigen. Igen. Vara snabb och konsekvent. Hitta fokuspunkter.

Lottade priser. Verkligen helt hopplöst. Är man inte på plats så borde chansen gå förbi. Nästa år kanske det blir lottring och en lott till alla som är på prisutdelningen. Det är segrarna i respektive klass värda. Hyllas den som hyllas bör.

Glöm aldrig dom som står bakom. Spellistan som var en hyllning till Musikproducenten Rick Rubin. Hittar ni här under. Landsjön Runt 2019 på Spotify.

 

The day has come

Idag tömmer vi oss fullständigt. Vi går in i det odefinierbara. Det tyngdlösa och tyngsta. Det vackra och det fula. Det vi älskar att hata och hatar att älska. Hela vägen in i väggen. Ett varv runt sjön. Välj själv hur. Jag ska i alla fall plocka ut varenda liten spillra. På start ska vi vara en fulltankad HD som aldrig kan äta sig mätt. I mål ska kroppen vara en rivningskåk. Den ska vara ett sår. Vi ska behöva en mun till för att kunna andas. Ett hjärta till för att inte stanna. Allt. UT!!!

Vi ses på Vistavallen. Platsen där jag gjorde mitt livs första fotbollsmål i ÖIS-tröjan 1996.

/RD

Dan före dan

Imorgon smäller det! Vi kämpar gemensamt mot vinden på cykelbanan från Lyckås, gläds åt alléernas prakt med vårskotten på grenarna och vi går i mål till Palles ljuva stämma. Alla som vinnare!

Fick ett meddelande härom dagen. En kompis hade förstört ryggen i en lavinolycka för några veckor sedan. Att han ska kunna gå igen skulle vara en väldig bedrift. Han ville meddela att han inte kunde springa ihop som vi hade planerat men att han gärna tog en landsvägsrunda när han återhämtat sig och fått tag på en träningsrullstol. Hur sorglig skadan än må vara så glädjer det att höra hur framåtandan fortfarande lever.  Att kunna färdas på sina egna ben är en ynnest, en frihet, en möjlighet. Att kunna ta sig ut i naturen och bergen av egen maskin är något jag verkligen tycker alla ska uppleva. Om det så är på skidor, löpskor eller vandringskängor på fötterna. En dag kan det vara mycket svårare, men ingenting är omöjligt! Spring Landsjön Runt imorgon, vem vet i vilken form du kommer vara nästa år.

återuppståndelse

Det var inte bara Jesus Kristus uppståndelse jag firade under påskhelgen. Under vinterhalvåret har ett ungt manskap kraftsamlat och på långfredagen lyckades de äntligen rulla undan den tunga stenen in till grottan för att kliva ut och göra comeback på Vistavallens vackra fotbollsanläggning. IK Vista har återigen ett herrlag efter fem långa år i dvala pga bristande intresse. Ett ungt manskap, de flesta födda någon gång vid millenieskiftet skötte sig exemplariskt. Det är häftigt att se dessa grabbar, sköter träningen, resor och matcher alldeles på egen hand utan någon lagledare – och dom gör det bra! Två raka vinster och ett stabilt spel där dom faktiskt rullar boll på ett vackert sätt. Många mål framåt, och tyvärr några för många bakåt. Att det återigen spelas A-lagsfotboll på Vistavallen tror jag är jätteviktigt. Det blir ett sätt att få behålla spelarna i klubben som kommer underifrån, föreningen blir mer livfull och dessutom har kaxholmsborna återigen något att göra på fredagskvällarna när det är hemmamatch. Jag satt själv bland åskådarna många matcher och bevittnade bland annat min storebror, ömsom leverera ömsom göra bort sig, och blev själv sugen på att få spela i A-laget vid någon tillfälle. Tillslut fick man chansen och jag gjorde väl drygt 50 matcher innan skorna lades på den berömda hyllan och andra intressen väcktes. Att ha något att sträva mot, om det nu är att få bli uttagen till ett A-lag i divison 6 eller att klara av ett tidsmål med löpning är avgörande för den fortsatta utvecklingen. Det blir spännande att följa IK Vistas framfört, att de spelar på Sveriges vackraste idrottsanläggning gör inte saken sämre när man ska ner och titta på nästa hemmamatch.

En idrottsanläggning som på söndag bjuder in till Landsjön Runt. Det känns som föreningen är på gång, inte bara vad gäller ett nytt herrlag på fotbollssektionen, även friidrott och skidor är på frammarsch. Att stötta den lokala idrottsföreningen är superviktigt, annars försvinner vi snabbare än David Nilssons banrekord runt sjön. Vill man inte springa loppet stöttar man genom att bara närvara, heja på de som faktiskt tar sig an utmaningen, köp en hamburgare eller bara sug in stämningen som skapas när Palmér greppar mikrofonen. Startfältet i år ser något sämre ut om man jämför med fjolåret, vilket är fullt rimligt då vi hade en av Sveriges bästa löpare på plats. Prisbordet  däremot ser bättre ut än någonsin, så här finns det möjlighet för er som har lite fart under fötterna att kamma hem något man faktiskt kan skryta över. Jag måste tyvärr meddela att det troligtvis inte blir någon start för egen del. Det tar emot att ta det beslutet men det är annat som hägrar kommande dagar, mer om det när det är min tur här på bloggen igen!

Tills vi hörs igen – ta hand om er

/örnen

 – Landsjön runt 2011. På den tiden spelade jag fortfarande fotboll. Pappas skor, underställströja och jacka trots alldeles för många plusgrader. Den enda uppvärmningen var förmodligen den ni ser på bilden ovanför. 48:21 är ganska bra med tanke på den knapphändiga löpträningen man bedrev endast med fotbollslaget. 

 

 

Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑