Vid tablån före play

Blev sittandes och tittade på filmen om Björn Borg – och John McEnroe ska väl tilläggas. Jag växte upp i kölvattnet av Sveriges stora tennisframgångar på 70- och 80-talet med Borg, Wilander, Edberg. Före Björkman, Norman och Johansson under sena 90-tal och tidigt 00-tal. På den tiden ”man” var idrottsintresserad på riktigt. Vi såg det som gick på teve. Var det innebandy följde vi det. Var det Davis Cup i tennis såg vi det. Kval till allsvenskan. Elitserien i pingis. Hockey-VM. Annars var det text-tv som gällde. 377-379. Resultatservice när det var som bäst. Och radiosporten förstås. Fortfarande det bästa. Filmen Borg väckte en längtan tillbaka till den där tiden. När allt inte var så lättillgängligt. När man fick nöja sig med det som fanns. Det gjorde att det fanns en bredd i synen på idrott. Tennisracketen packades. Cykeln gick i ilfart upp till Öis-gårdens asfaltsbana och sen spelades det. Game-set-match. Ett gammalt spjut hittades i gömmorna och vi kastade 75 meter kortare än Jan Szelesny som vi sett på nån Golden League-(ja det hette så)gala. Golf spelades med bandyklubba på en 9-hålsbana i trädgården efter att ha sett Jesper Parnevik i  British Open. När Eurosport visade motocross-VM dröjde det inte länge innan lastpallarna hade blivit platåhopp. För att inte tala om alla världscupstävlingar i längdskidåkning och skidskytte(lillasysters paradgren) som utspelats utanför köksfönstret. Eller handbolls-VM i farmor och farfars kök.

Fan nu blev jag sådär patetiskt nostalgisk igen. Nå väl. Det var inte bättre förr. Men det var annorlunda och jag gillade det. Även om man hade mer än älskat att kunna knäppa på vilken match eller vilket evenemang när som andan föll på. Å andra sidan hade man väl aldrig kommit utanför dörren om så varit fallet anno 1999.

Ska vila knäet från löpning idag med. Kanske ut och jogga imorgon. En vecka kvar till Lidingöloppet. Två veckor till Äppleloppet. Tre veckor till Öis-Loppet. Fyra veckor till PeterNilsson passerar 50-strecket. Och fem veckor till en annan når 30. Ljuva år.

Styrkan på ÖIS var lika brutalt som jag hade förväntat mig efter rullskidsintervallerna. Men vilket pass. Palle briljerade med lätta steg och starka armar. Det ligger nåt i luften. Sanna mina ord.

Arvid har Björn Borg-aura.

/RD

2 kommentarer

  1. Tänkte på en sak…när grät man framför sporten på TV senast ? Minns när Sovjet slog Sverige med 13-1 i hockey VM eller när Wilander förlorade Parisfinalen mot Noah. Då rann tårarna på mig. Det var på riktigt. Det var glädje och sorg omvartannat. Det var passion. Det var det gyllene 80-talet. Legenderna var aktiva. Sverige stannade. Som tennisspelare är det lätt att bli nostalgisk. Jag mötte Björkman året han vann JSM guld strax innan han blev proffs. 2-6 0-6. Fick in en passering, en rak backhand. Innan jag avslutar måste jag nämna Carl Lewis. Det blev många längdhopp hemma i lekparken då. Tack o hej !

    • Kan verkligen relatera. 4-3-förlusten mot Vitryssland 2002. Bröt ihop fullständigt. Det är verkligen något i det när Sverige stannar. Tror det var därför jag blev så oerhört berörd av sommarens fotbolls-VM och Sveriges framgångar. Det var på riktigt. Mäktigt att få in en passering på Björkman. Ja alla dessa friidrotts-VM och EM. Carl Lewis, vilken atlet! Fortsätt läs! /RD

Lämna ett svar till Läsare Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑