Lite tröttsamt, men så är det.

 

Jävla kärlek. Passionens hjälplösa lilla offer gnyr. Vad är det som försvunnit? Vad är det man längtar efter men aldrig tycks ta hand om? Man känner sig larvig, spottar i nävarna och snurrar på sig dojorna. Men drifternas existens är inget man springer ifrån. Lyckliga Luke sköt sin egen skygga, det ni, vore förfärligt. Man får va glad ändå att det finns där och river. Att man kunde bli uppskruvad av en kyss, hänförd av en naken ryggtavla, förtrollad, förblindad, förbannad. Skönhetens förbannande är hänsynslös. Näthinnans drottning hemsöker. Man kastas med i vinden både som seglare och skeppsbruten. Man får falla ner på knä.

Mitt knä står pall. Det går att springa hyfsade pass nu. Formen är såklart bedrövlig men jag skiter i det. Jag ska Forrest Gump springa. Långt och länge, helgvis. Kort o konsist veckovis. Han sprang ifrån sina problem och investerade i ett äpple företag. Vilken film. Borde se om. Royal teenenbauns borde jag också se om. Den fantastiska räven borde jag absolut se. Filmkvällar. Ensamhetskvällar.

Holavedens ursprungliga treenighet var på berget i eftermiddags och löpte. 16km och jag blev duktigt lämnad bland vitsipporna. Skit samma, jag lever, jag andas.

Man får passa sig för nätterna nu. Vara på sin vakt, hålla sig på kanten. Inte ränna som en blodhund genom gränderna flåsande som en blodhund på jakt efter henne och kyssen. Det finns nog av förnedring ändå.

Kan man romantisera allt annat så kan man väl romantisera ensamma vardagskvällar. Klippa gräset, laga en krämig sparrispasta, läsa ett stycke ur Lundells kyssen, prata med grannen över häcken. Torka av diskbänken putsa ett fönster. Land och sjövädersrapporten på SR play. Hade jag rökt så hade jag suttit mycket ute i trädgården och sugit in och blåst ut.

Se det otroliga i historien.

 

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑