En kopp kaffe efter två timmar.

Ytterliggare ett år håller på att rinna under bron på väg ner i den gryniga minnesbukten. Man får snart plocka ner kalendern för att fästa upp en ny. Den ena foten står i traditionerna och den andra sparkar fram förändringsprocessen. Det digitala sköter sig själv, men inte en själv, det är man helt utelämnad att klara av på egen hand. I regn, blåst eller solsken försöker man klä sig efter bästa förmåga.

Jag står nu vid räcket och ser tvåtusensjutton så sakta glida iväg. Tvi jag spottar i en vattenvirvel och hoppas strömmarna drar ut sjukskrivningar, administrativa ersättningar och reservplaner långt långt ut i det mörka blå. Låt det sjunka och sakta sakta försvinna i evig tid och aldrig spolas upp till flashbacks randen av strandkanten. Jag kan vända ryggen, det finns inget att se tillbaka på. Låt det vara ljust där jag nu kliver fram.

Man är varken fattig eller oälskad men trött och full av längtan. Klev in i ett ålagille igårkväll, ingen dansar lika bra som sjömän. Antar att det kan vara sunt att ibland låsa dörren och svälja nyckeln. Alla sjöslag har sina konsekvenser.

Blev så smått till människa igen på Öis elljusspår. Det blev några varv och tillslut tappade jag räkningen. Ibland finns det inget bättre för kroppen än ett lugnt distanspass. En bit av en evighet.

Imorgon ny dag med jaktstart och skidåkning, det är bra nu.

 

 

1 kommentar

  1. Skön meditativ text!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑