Månad: november 2017 (sida 2 av 6)

Vinterstudion

Missade dagens inlägg…trenden på Holaveden är att vi går mot något slags frisläppt hippikollektiv där vi skriver när det passar. Vi måste komma tillbaka till militära skrivdisiplinen igen.  Miljakten går inget vidare. Benen strejkar lite och benhinnorna smärtar. Försöker hålla mig i skogen i pannlampans sken. I veckan drog jag oplanerat av 5×1000 m på Skiergen på lunchen. Inte något höjdartempo men ingen systemkollaps i varje fall. Träningsvärken satt som en småck.

Första världscuphelgen går av stapeln i helgen. Det är liksom startskottet för vintern!

Låt det goda rulla

Det börjar bli så förbannat tjatigt att ta upp det här med förkylningen igen. Eller prata om november som den jävla skitmånad som den är. Hopp och förtvivlan. Snö och blask och minusgrader och millvär. Formtopp och livskris.

Hela november är bipolär. Hypomanisk och självmordsbenägen i en otäck symbios ackompanjerad av mörkret och äckligt blöta smekande sydostvindar.

I ett försök att liva upp tillställningen skulle vi jaga mil men ännu har jag inte åkt en rullskidsmeter. Det är snor överallt och papperstussar på hög. När den ene somnar vaknar den andre och när ens egna ögon till slut checkar ut vill en tredje gå upp. Jag ser mig utifrån som en vålnad.

Men märk väl, november är på väg att suddas ut nu.

Nu nalkas december. En lång nedräkning och en nostalgisk tillbakablick. Ljus tänds upp och glöggen värms på. Vi går mot nya tider. På andra sidan väntar en ny vår. Något att blicka emot.

Jag vill ta ett beslut, staka ut en riktning, inte bara gå här och vanka av och an i ren slentrian. Jag behöver mål. Jag behöver mäta mina krafter. Jag behöver positiva bilder.

En bra start kan vara att blicka tillbaka på månaden november som en månad som inte var misär, utan månaden då jag suddade ut ett två år gammalt SkiErg-rekord. Månaden då jag nästan kom på pallen i Österbymo. En månad då jag såg Thåström predika om framtidstro:

”Titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, låt det goda rulla.”

Jag ska ta revansch på dig november. Vi håller insamlingen öppen i december också. Miljakten fortsätter.

4:a i Jätten Bule Löpet, 4 november 2017.

/RD

 

Tre steg framåt, ett steg bakåt.

Det är som en naturlag att någon av oss i holaveden ska vara förkyld. Först var det Oskar som varit däckad på halvtid sedan lidingöloppet innan Robban tog över stafettpinnen efter att ha visat storform på jätten bule-loppet. Nu är det min tur att få kämpa mot halsont och en rinnande näsa. Det kommer alltid en förkylningvecka när jag byter jacka mellan årstiderna. Jag är dock inte förvånad. Det har känts så himla bra hittills i november, och då vet man ju såklart att sämre tider väntar. Träningtimmarna har tickat på i stadig takt och det känts som jag verkligen tagit ett kliv i grundträningen. Men så vaknar man upp och känner det där rossliga nere från bröstet som letar sig upp hela vägen till halsen och vidare upp i näsan och bihålorna. Hoppas på snabb kurering så man kan stå på startlinjen till kretsmästerskapet som avgörs på det myclet tunga och nya elljusspåret i Peternilsson-land. Förra året sprang vi 4km upp och ner på åker i gnistrande snölandskap, det var magiskt, kanske var det vinterns vackraste dag till och med. Vi ses väl på tisdag?

IMG_216 

Förmildrande.

Vit är renheten och oskuldens färg. Kan också vara drömmarnas färg, en ängel i altarklänning, skön som en Alva. Som en fackla i mörker lyser den hur som helst upp marken och lättar upp mungiporna.  Så oskuldsfullt att få knäppa på sig skidorna igen.  Som jag längtar. Hos mig kan inget vara mer drömskt en ett dansande snöfall i ett gult lyssken. Jag vill promenera mitt i det omgiven av feta femkronorns flingor. Dra till fjälls. Stugvärme  med rosenröda kinder. En ugnsbakad falukorv och en flaska rött. Skratta inte om du inte provat, ingen julmusik låter som efter tre timmar stakning, potatismos och gult flammande sken från djupet av en stålkammin. Hos kineserna är gult symbol för makt medans vit är sorgens färg. Jag kan förstå det.

Strusabacken låg vit ikväll. Förföriskt vit till strålkastarnas gulhet. Men det var inte mycket, fanertunt.

Beställt en pannlampa av kineserna. Snart rälsspår och tuktade fjällgranar i det skenet. Norge snart kommer vi.

Vi fick en bild från Dolla när han gjorde premiär i Hagaparken. Man blir sugen. Ett par varv i parken sen dramaten. Ibsen, text och skådespelare. Stockholm lika förföriskt som ett snöfall.

Jag tänkte länka in Mauro Scoccos – Första snön är alltid vitast. Men hittar den inte på tuben. Ni får spela den ändå, ni vet vad den finns. Kan tänka mig att den passar väl den här morgonen.

Vad kan man önska sig? En ledstjärna.

 

Juletid

Det börjar bli dags att göra fint inför jul. Så jag ställde in en cykel i vardagsrummet. Sambon ska få en uppgradering på mtbfronten och vardagsrummet blev den perfekta verkstaden. Må hjulefriden komma till er!

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑