Det är något visst att leta sig ut mot havsbandet till fots. Salt och tång tar sig in i systemet och det är inte svårt att ta in oändligheten. Att blicka mot ett öppet hav får en att känna perspektiv. Likt att syna ett öppet himlavalv i decemberkyla. Du är liten på jorden.

Bäst är det när det blåser nere vid havet. Det piskar från alla håll, saltet klibbar fast, gränserna mellan hav, regn och svett suddas ut. Det uppstår en känsla av överlevnad, ett krig mot Moder Natur. Fiskmåsarnas stämningsfulla sång är försvunnen. Det är skummet mot sanden och stenen. Det lever.

På midsommaraftons morgon var det dock fiskmåsarna som briljerade, tillsammans med stenkastande barn. När man kommer ner till Kvickbadet i Höganäs går det vika norrut mot Strandbaden och blicka mot Mölle och Kullaberg. Det går också springa mot ett annat välbärgat ställe. Lerberget och Viken söderut. Den här morgonen stod allt stilla. Det var som om saltkristallerna hade fastnat i luften. Havet var så stilla att det nästan såg isbelagt ut. Min strupe blev torr väldigt tidigt och jag frestades att dricka det salta vattnet likt sjömän i nöd, men jag gjorde en u-sväng istället och la till en spurt på den spikraka Långarödsvägen. Vetskapen om att sill och potatis väntade gjorde att det kändes som att det gick fort.

Samtidigt visste jag att Sillarännet gick av stapeln på hemmaplan. Men jag tog mig ut i alla fall. Rörelsen är väl det viktigaste antar jag.

 

/RD