Redan helg igen?! Inte för att jag märker så mycket skillnad här i bakvattnet. Tiden vandrar och vandrar över ett öde ingenmansland. Jag brottas med sysslolösheten och fäktas mot meningslösheten. Det är jämt, men ja håller emot bra. Jobbar på min visdom och rensar min jord från bitterhetens frön. Det är stiltje, vackert och ganska trevligt.

Förra helgen drack vi bryggder och slänge oss på cyklarna i försommarskvällen. Idag tvättade jag bilen med mössa och halsduk. Det är tvära kast. Är man på väg åt vänster så kommer allt från höger. Det är inte lätt att förutse.

Vi trillade in på den där festen som ett kompanjonskap. Som edsvurna bröder i takt med tiden, på jakt efter skymning. Stärkta av kamratskap, tankade av lusten med sikte mot drömmarna.

Don Delillo och jag har bråkat, så vi vilar från vandra ett tag. Bill bryson är en underhållare. Jag är ingen förespråkare för vetenskap men en anhängare. Jag fattar inte galoppen men njuter av rörelsen.

Det drogs igång ett biljardspel där på festen. Över heltäckningsmattan men under cigarettdimman. Ja folket var fria, levde sjuttiotal och ville älska med värden. Min bortkomna självbild blev extra tydlig när jag stod i  favör med sex bollar i ”8-ball” men sumpade allt ihop genom att skjuta den sista bollen överallt förutom i hålet. Det tändes aldrig någon gnista. Mycket märkligt. Det var som jag var död men där på besök. Jag såg det hända men ryckte på axlarna och gick som en demon rätt igenom väggen.

Det där med biljardbollar och modern vetenskap? Att dom aldrig igentligen krockar med varandra. Är inte det spöklikt? Det ska tydligen vara så att dom negativa fälten kring bollarna stöter bort varandra utan att själva kärnan i ordentlig mening kolliderar. Om bollarna inte vore elektriskt laddade så skulle bollarna passera rätt igenom varandra, på samma sätt som galaxer passerar rätt igenom varandra.

Är allt så självklart? Att när jag ligger i soffan och läser Johan Tells utmärkta bok om cykling så ligger jag i själva verket inte i soffan utan svävar över den på en höjd av en ångström. En hundramiljondels centimeter. Soffans elektroner vill tydligen inte veta av mig. Men jag vill inte veta av den heller. Det här måste få ett slut. Jag måste ut i världen igen.

Skam den som ger sig. Ännu gryr dagen.