Månad: april 2017 (sida 2 av 7)

Shoreline

April kom. Den glorifierade månaden då allt ska blomma, himlen vara oskyldigt röd, grillarna ska fram, köttstycken stekas och hud brunbrännas mot husväggar i söderläge. Solglasögon på, vi går från dunjacka till shorts och börjar se varandra i ögonen. Så var åtminstone tanken.

Istället tvingas vi inse faktum. 3 grader och blötsnöbyars intensiva piskande. Vi åker alltid på bakslagen. Vi kommer aldrig inse att livet inte har en räls.

Besvikelser och motgångar är en viktig del i livet. Så länge inte hela livet är en besvikelse. Då måste det åtgärdas. Något måste hända. Besvikelse är en förlängning av att inte vara nöjd. Att vara nöjd är att vara lycklig. Lycka är inte mätbart gudskelov.

En medelålders vit man i Sverige skrapar en Trisslott och vinner 10 000 kronor i månaden i 10 år. Blir besviken. En flicka i Syrien hittar en fotboll i ett bombhärjat bostadsområde. Blir nöjd.

Det går bara att jämföra med sig själv. Men vi får inte glömma bort hur smidigt det är att uthärda blötsnö i april i jämförelse med mycket annat.

Jag velar fram och tillbaka om jag ska deltaga i söndagens kamp runt sjön eller gå all-in som supporter för bygdens stora hopp och vårt eget gossebarn. Tyvärr är jag inte tillräckligt snabb för att göra både och längre. Vissa bryderier är svårare än andra. Och det här tillhör inte de svårare valen i livet. Bara det kan göra mig nöjd snarare än besviken.

/RD

 

terräng DM

Klockan passerade precis kvart över två och sakta men säkert började jag byta om för att värma upp. En timme kvar till start, lagom att börja jogga och tänja lite lätt. Uppvärmning skiljer sig såklart beroende på vilken distans man ska springa, men lite krasst kan man säga att ju kortare tävlingen är desto mer värmer man upp. Inför ett kortare lopp så som terräng DM, 4 kilometer, vill jag värma upp med åtminstone 20 minuters lätt jogg. Därefter tänja och mjuka upp benen lite innan jag går på lite kortare fartökningar. Låta hjärtat pumpa på så det känner av vad som väntar. Känna lite på det tilltänkta tävlingstempot för dagen. Därefter kan man vila en stund, komma in i rätt mode, samla lite energi och framförallt bajsa om det behövs vilket det oftast gör.

Klockan hann passera tjugo över två när jag fått på mig skorna och gav mig ut. Speakern pratade på i samma tonläge som han gjort hela dagen, inget man man lyssnar på sådär jättenoga, man är mest  inne i sin egna bubbla. Dagens resesällskap ville samla kilometer och skulle därför springa runt en mil innan startskottet skulle ljuda. Precis när vi båda var påväg ut hör vi speakern som talar om att starten för seniorerna går om 10 minuter. Vi tittar på varandra. Det kan inte stämma, kvart över tre visste vi ju att starten skulle gå. Går och dubbelkollar, mycket riktigt hade vi bommat rejält och nu hade klockan hunnit ticka ytterligare ett varv och starten närmade sig. Ingen tid för att bli sur, bara göra det bästa av situationen. En snabbrusch hit, ett upphopp dit, jobbade snabbt ner till hörnet och så tillbaka. Några djupa andetag, jodå det känns bra ända. Tog av mig till linne och splitshorts för första gången denna säsongen. Det märktes att det var fler än jag som blottade sina vinterbleka innalår i de korta splitshortsen men hos vissa såg man tydliga bevis på att en utlandsvistelse på varmare breddgrader nyligen avslutats. Min gissning var träningsläger på Mallorca eller liknande paradis.

Klockan passerade halv tre och starten gick. Vi hade som tur var gått ett varv på den två kilometer långa banan som gick kors och tvärs över Ekerums golfbana som ligger på Öland. Prova att säga kors och tvärs på riktig Kalmaritiska, finns ingen bättre dialekt. Här går nästa års terräng SM så det var faktiskt väldigt uppskattat att man fick prova banorna ett år i förväg. Ett tufft varv med en hel del höjdmeter för att vara en mästerskapsbana. Tighta kurvor och definitivt en utslagsgivande bana. Precis som det ska vara när man springer terräng. Hamnade rätt långt bak, säkert som 15-20 man under de första hundra meterna. Jag ville vara med där framme så jag tog några ytterkurvor för att ta mig fram. Första varvet låg jag med stabilt bland dom 4 främsta, Omar och Anton från högby samt Viktor Helander från eksjö. Inför varvning blev det lite körning och jag fick tyvärr släppa trion som gick ifrån och fick lucka med ca 30-40 meter när det var som längst. Tänkte lite negativt att nu var det kört men avståndet växte inte utan snarare tvärtom eftersom trion blev lite avvaktande under andra varvet. Med kilometern kvar var jag återigen ifatt och gick upp och höjde farten något. Viktor fick släppa och jag kände att pallen var klar. Sista backen gick de rödklädda herrarna ifrån mig och när det drogs upp till en ordentlig långspurt var jag inte riktigt mentalt redo för att fightas.

Klockan slog 14:42:45 när jag sprang under målportalen. Fem sekunder ifrån att vara med där det verkligen avgjordes. Piggare än dom flesta. Börjar tvivla på mig själv att jag inte riktigt har skalle att borra i ordentligt när det behövs, men får man vara med om några fler spurtstrider kanske man vänjer sig vid känslan. Väldigt nöjd ändå. Min första DM-medalj. Det blev en bra dag för IKHP trots den uteblivna uppvärmningen. Med endast fem startande lyckades vi skramla ihop ett brons i seniorklassen av undertecknad, ett silver genom Anders Grönvall i gubbklassen och så ett guld för IKHPs största löpartalang Anton Grahn i pojkar 13.

 

 

5 dagar kvar till Landsjön Runt, en av årets höjdpunkter. Vi ses väl på vallen?

 

Blåsiga vägar med bländande ljus.

Robbans inlägg häromdagen fick en liten svunnen del av mig att återfödas. Musik är inte bara ljudvågor det är någonting annat. Det är jag helt säker på. Jag ska inte riva i det där men genom det inlägget så började jag instinktivt att bärga gamla sånger från livets skräphög. Sånger jag inte hört eller spelat på över tio år men engång i tiden fullständigt spelat sönder. Visa sånger lever man med i perioder, sånger som blir en tidsepoks soundtrack.

När jag var tio år gammal var jag med min mor i skivaffären på rosengallerian i Huskvarna. Jag hade redan ett par skivor slängda vind för våg i pojkrummet men det skulle bli en ny. Det blev någonting helt nytt, någon som förtrollade där och då, ur högtalarna spelades Wonderwall och där och då visste jag att den skivan måste jag bara ha. Gruppen hette Oasis och skivan (whats the story) Morning Glory. Men det var låten Wonderwall som spelades sönder och samman. Till slut ersattes den skivan av en helt annan och Wonderwall blev placerad på skräphögen och snart överväxt av sly och mullnad jord.

Robbans ord fick den att komma till mig igen. Jag letade till mig låten i den digitala djungeln och grävde fram den med bara händerna, lät solens strålar åter lysa på den. Anden klev ur flaskan och spred magi redan i inlednings riffet. Sångens tidlöshet gör att den aldrig kan vittra sönder. Det är inte många sånger som står sig i hundra år men här har vi en kandidat. Så enkel. Kombon mellan gitarriffet och trummorna. Mittenpartiet när allt stannar och sätts igång igen är ett ledmotiv för alla oss som inte slutar utav bara börjar om igen. Det svåra är att göra saker enkelt. Tack Robban förresten.

 

Annars så spelar man spelet efter spelets regler. En kompis fick ett infall och gick ut och slog ihjäl tuppen med ett brännbollsraket. Fick ett sms att Herren i hönsgården puttrar på spisen. Jag tog min käraste och gick över med en flaska vin. Jag fick med henne men utelämnade detaljerna. Hon lever helst sitt liv som i ett järnvalv, insprängt i berget med maten på en brika genom ett hål i väggen. Men nu var hon med och vi pratade sönder en skymning och tuppen lossnade från benet i vinet och ackompanjerades av svamp, selleri och sidfläsk. En australiensk Syrah doftade fränt och höll smaken hela vägen utan att tappa ton på sin väg ner i svaljet. Det är en del av livet, söndagar, det fria.

Min andra omhändertagande kompis tog mig på krogen häromdagen. Blev påkomna av en bloggläsare men jag räddade situationen snyggt genom att ta mig för knät och gå därifrån. Innan dess hade vi druckit belgisk öl gjord på belgisk jäst i en syateljé och lyssnat på Leonard Cohen och vi var lika borta som sextiotalet.

Nog om mitt ingenmansland. Nu tar vi oss an Landsjön Runt veckan. Emil Ekman var här idag och testade banan i hagelväder och dödsgrus. Inte den bästa kombon men Emil var lika glad som alltid. Holaveden hoppas på en inbjudan till inflyttningsfesten. Vi kommer i veckan spela in en specialpodd inför Landsjön Runt, hoppas det blir välkommet.

Vi hörs och här nere hittar ni såklart soundtracket.

 

Livet är att skida över ett berg

Ibland är det bäst att bara följa sina instinkter och skida mot horisonten i väntan på ett bättre inlägg!

Out of this town

När allt känns miserabelt: Musik.

När allt är ett enda stort härligt rus: Musik.

När det är tisdag: Musik.

Alltid: Musik.

”För allt finns i musiken. Det är den som integrerar fantasin med verkligheten.” (När jag ska säga nåt vettigt så kommer det förstås inte från mig själv utan från Jocke Berg.)

Jag blir ganska ofta nostalgisk. En gen jag har antar jag. Har lätt att minnas tidsepoker. Fast det där bleknar ju också förstås. Exakta datum från 2002 är svåra att sätta nu för tiden. Men jag minns Håkan Hellströms Det är så jag säger det. Hur jag kunde rusa hem för att jag visste att jag var ensam hemma och helt omdömeslöst kunde vrida upp stereon på max och vråla ut min glädje eller frustration i mitt tonårsjag till öppningsspåret Mitt Gullbergs Kaj Paradis. Jag minns när jag fastnade för Socker på Kents Vapen & Ammunition och spelade den på repeat samtidigt som jag frenetiskt försökte memorera prepositioner som styr dativ på tyska. Jag minns hur jag av en slump fastnade framför Musikbyrån på SVT under hösten 2003 och fick se ett program om Broder Daniel inför deras skivsläpp Cruel Town som tragiskt nog blev deras sista. Jag önskade mig den i 15-årspresent. Jag fick den och en moped. Kan ha varit mitt livs bästa födelsedag. Låten Out of this town innehåller en textrad som etsat sig fast och som jag ibland lite vemodigt kan tänka tillbaka på: Let no routine keep us down, and for once let not tv run our lives. So I one day can say true, I have lived once too. Sångaren och textförfattaren Henrik Bergggren i sitt esse. Idag är det ett annat samhälle. Eller så är det samma, fast i större utsträckning.

Henrik Berggren är nu tillbaka. Och när han för någon månad sen släppte sin första singel sedan uppbrottet med Broder Daniel för 9 år sedan, och 14 år efter att Cruel Town släpptes, så kom allt tillbaka. Minnena från pojkrummet. Flykten in i musiken. Hur allt liksom bara löses upp och blir sekundärt. To my brother Johnny knyter an till Out of this town på ett sätt som får mig att rysa. Första orden ur låten: It´s like nothing is for real now, moments pass like on a screen now.

 

Det känns som att min Kent-bubbla börjar lägga sig något. Det var faktiskt en stor sorg veckorna och månaderna efter uppbrottet. När allt var över. Men musiken kommer alltid finnas kvar. Och numera finns den så nära, även om jag saknar tiden då vi köpte fysiska cd-skivor och öppnade fodralen för att läsa texterna. Det nostalgiska du vet.

En kan fundera på vad flyktbegäret består av. Och vad det är för ämne som frigörs när bra musik når hjärnan. Det finns förstås forskning på sånt. Men jag föredrar att spekulera.

Igenkänningen. Vreden. Glädjen. Vardagstristessen. Allvaret. Livet. Döden. Kärleken och bristen på den. Det finns något i att någon annan sätter ord på ens känslor. Känslan av att vara ensam är den värsta. I musiken kommer vi aldrig vara ensamma. Vi kommer alltid finna tröst och se oss själva i det ljus vi vill och kan.

Topp 10 mest betydelsefulla album i mitt universum utan inbördes ordning:
Du och jag, Döden – Kent, 2005.
Cruel Town – Broder Daniel, 2003.
Det är så jag säger det – Håkan Hellström, 2002.
Johnossi – Johnossi, 2006.
Skebokvarnsvägen 209 – Thåström, 2005.
Vapen & Ammunition – Kent, 2002.
Tyrannosaurus Hives – The Hives, 2004.
The Rising – Bruce Springsteen, 2002.
Söndermarken – Lars Winnerbäck, 2002.
Vatten under broarna – Lars Winnerbäck, 2004.

Alla kommer mellan åren 2002-2006. Mellan min 14:e och 18:e födelsedag. Det var väl där jag formades. Genom musiken.

Tack för att ni lyssnade. I morgon blir det förhoppningsvis lite löparsnack igen.

/RD

 

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑