Hör sen; En samtidspoet.

 

Dolla kan inte ha några ovänner, den smutsiga delen av naturen har inte klibbat sig fast vid skapelsemyten kring hans personlighet. Han är så ren inifrån och ut, som en skär solnedgång över västerbron, eller vilken annan bro som helst. En dubbelnatur som pulserar genom det gemytliga leendet, det varma sättet att tackla vardagen. Oväntat men snabbt förvandlas allt till den jagande varghannens driv av mördarinstinkt, tävlingsjävulens främsta elev. Han tävlar aldrig mot människor av kött och blod utan mot motståndet av gravitation, friktion, fysiologi. Dolla är inte långt ifrån den som Gud tänkte sig när han skapade Adam för länge sedan.

Vatten flyter under broarna. Lönnlöven dansar som gnistor kring svarta kala grenar(!). Dolla lever kring Stockholmsgatorna, är tjenis med han & hon, kastar den vita kökshanduken över axeln, serverar mod, kraft, pondus. Han ser aldrig motstånd som något som står i vägen utan något man vill komma ut ur efter att tagit sig hela vägen igenom. Ni vet den där typen som ser en bas för första gången i högstadiets musiksal och genast förstår hur man plockar bland strängarna, hur man hänger med i takten, levererar stadigt i bakgrunden. Jag tänker på hur Bob Dylan beskriver Gud i Solid Rock så skulle jag vilja beskriva Daniel i ett bloggträskinlägg.

Podden blev av, blev bra. Hoppas den kommer till er de närmsta dagarna. Mitt bland ämnena vandrade vi förbi något korn som vi aldrig öppnade, aldrig mortlade. Daniels relation till den svenska kungafamiljen. Något som fångats svensk säkerhetspolis intresse. Dom vet mycket väl vem Daniel Nilsson är. Allt började halvt på skämt halvt på allvar. Ledes hit och dit av slump och tillfälligheter. Ifrån några semester vykort till slumpmässiga möten till att topografin gjort att det är lägligt att passera där under pulshöjande rundor. Så en dag när du kliver utanför porten så lägger man märken till en bil som verkar iaktta en som också dyker upp utanför baren. Ett brev med en önskan om en autograf besvarar med ett kort av hela kungafamiljen. Vem som nu vill ha ett kort på hela kungafamiljen. Men det får sitta där på väggen precis som fotot av honom sitter i säkertsstyrkans konferensrum framför pappersmuggar av gammalt svalnat kaffe.

Jocke berg är än av landets största poeter genom historien, den kanske nu störste av de levande. Jag vill delge en text av honom i den här serien som var tänkt att handla om musik. I förra inlägget i ämnet var det Bob Dylan som öste fram låten Saved. Bob är uppkäftheten personifierad. Att vara ett fan av honom är som att vara våldsamt förälskad i sin hustrumisshandlare. Att som jude bli frälst och servera de mest säljande kristna albumen i modern musik historia för att senare gå över till judendomen, judas, korsfästelse, alltihopa.

Jocke Berg kräver sin känsla, fanstasi, romantik, inlevelse, tankeverksamhet.

(Ser du inte låten som ett Youtube-klipp får du klistra in länken i ett nytt fönster för att förföras. Det skrivs inte många sådana här sånger på ett år.)
En nattvind blåser in
Skallrar i fönstren innan regnet faller
Jag tänder mina röda ljus
Dom blir ett substitut för mänsklig närhet
Och värme
Har vi en själ har våra själar i så fall en
tvilling nånstans
En spegel en kula av kristall
Som visar framtid
Tror du på framtiden?

Du måste kunna ensamhet
Om du vill förstå en annan människa
En känsla
Vi kommer alla någon annanstans ifrån
Än där vi råkar vara
Just nu
Alla som vi känner är på flykt från någonting
Och det som skrämmer oss kan vi inte välja
Synden skammen skulden döden
Otillräckligheten i oss själva
Gallergrindar slår igen
Murar av betong växer omkring oss
Graffiti & affischer, Peace & Love bredvid
nazismen några könsord lite religion
Vi värnar om vår tryckfrihet vi älskar
våran valfrihet
Vi tar oss friheten
Att hylla toleransen men vi pekar
våra anklagande fingrar
Mot allt som inte passar in här

Jag ska vara ditt land
Du ska va min armé
Det här är min propaganda
Mina flaggor du ser
Åh Vi har bara varandra
Det är det enda jag vet
Så låt Mig vara ditt krig
Du kan vara min fred
Låt mig vara i fred
Du säger att jag valde min exil
men jag såg det som ett uppdrag
Ett förtroende
Och även självvald ensamhet förändras när
åren går till en annan sorts ensamhet
Det bästa i mitt liv kan varken
lånas eller köpas eller säljas
Det bästa i mitt liv måste jag våga ge
Först då är det förtjänat
Förtjänar jag dig?
Tror du att jag pratar om förenklad
mytologiserad kärlek?
Nej nej
Jag pratar om gemenskap, förståelse,
solidaritet & vänskap
Så jävla dum är jag

Jag ska vara ditt land
Du ska va min armé
Det här är min propaganda
Mina flaggor du ser
Åh Vi har bara varandra
Det är det enda jag vet
Så låt Mig vara ditt krig
Du kan vara min fred
Du vet det
Jag vet det
Vi är falska profeter
Jag kan visa dig nu
Jag kan ge det till dig
Jag kan visa dig all min respekt
Kan du visa mig nu?
Kan du ge det till mig?
Kan du visa mig all din respekt?

2 kommentarer

  1. Haha och oj! Eh… Enligt mig lätt överdrivet på sina ställen. Tack för de fina orden:)

  2. Jag blir också generad av de fina orden:)
    Du är god och en sann poet!
    Tack för i helgen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑