Månad: oktober 2016 (sida 1 av 7)

Ståaldrigstill

Stängt i bloggfabriken. Det är det alltid sista måndagen i oktober. I morgon börjar november. Samla mil eller hår eller både och. Det är sen gammalt.

Gult sken av paradiset.

Kan fortfarande inte skriva direkt på sidan, så sitter i Word pad igen.
Barnsjukdomar, man lär sig hantera dem, med tiden trolla bort dem.
Det blir nog rättsida på problemen tids nog, det är maktlösheten inför dom som skaver.
En ny sida var annars den energiinjektion vi behövde, för att utvecklas, för att gå vidare.

Oskar lägger skidambitionerna på hyllan, inte skidorna, det är skillnad.
Man måste byta bana, bryta loss, förändras till allt det föränderliga, uppdatera inställningen, ta seden dit man kommer i livet, gifta om sig, börja gå på bio igen, skratta offentligt i tjatriga cafeer, ny frisyr ny garderob, famntag klapp eller kyss?
Se på Bob Dylan, en förebild i ALLA hänseenden även dom som inte är direkt smickrande, men ändå sin väg, sina principer.
När han hängde på sig elgitarren under Newport Folk Festival i mitten av sextiotalet så var det början på ytterligare en era inte slutet på den gamla.

Såg ni dokumentären om Mats ”lappen” Nilsson på Svt?
Vad ni såg var inte ödmjukhet.

Löparlegenden gjorde bra ifrån sig när han blev Sveriges tredje starkaste pensionär.
Presterade gjorde även Jens Markulf med personal, drickbar purjolökssoppa, vårrulle innehållande färskost doppandes i stark sås, blåmögelost på toast men även getost honung på toast, risotto med sötpotatis smaksatt med permesan, Gnocchi med grönkål, allt akompanjerat med öl efter öl till historia på historia, bär sorbet ricottagrädde svart kaffe.

Lönnen står helt kal här utanför nu, men vilken explosion, grönt till sprängkrafts rött till den falna gula färgen.
Av jord är du kommen skall du åter varda.
Det är som hösten lär oss att hantera det faktum att vi alla dör, precis som löven.

Började mata fåglarna tidigt, och som man njöt i kakofonin.
Allt perfekt placerat utmed syrenhäcken, skalade solrosfrön, jordnötter, hirs, talgbollar.
Pilfink, Gråsparv, Bofink, Talgoxe, Blåmes, Entita!, Grönfink, häromdagen tjusigt värre med en Bergfinks hane med spräckligt huvud på besök, byter från sommardräkt till vinterdräkt, ifrån svart till grått.
En av talgoxar har ett sår på ena sidan av huvudet och man kan inte skåda något öga, förmodligen en katt.
Har sett en rödhake på baksidan av huset men aldrig framme vid matningen.
Skatorna som plockar rent på marken, fyller sin funktion.
Coolast är nötväckan, glider in med bandit-bindel, gör allt annorlunda, äter upp&ner.
Fäste ett äpple på toppen, trodde på koltrasten men den håller sig i skogen, blåmesar giller äpplet dock.
Vi går långa prommenader upp mot ängsberg, där man kan se nötkråka om man har tur, man ser den vita stjärtspetsen när den flyger iväg, trivs där mellan ekmarken och granplanteringen, oftast i undervegetationen av hassel.

All heder åt intellektuellt allvar men den fysiska oordningen den bär med sig.
Måste ta tag i några saker nu, i den husliga fromheten, böcker överallt.
Tavlorna står utmed väggarna istället för på, allt sedan rollen dansade sin vithet.
Söker bara efter mildhet, en tillvarons lättsamhet och ett BONDKÖK.
Måste laga mat på allvar.
Idag fick barnet i huset alldelles för stort inflytande, väller fram i sitt stökande och kräver spagetti, färdigstekta köttbullar, man minns första gången men kryddade upp ketchup ordentligt med svartpeppar, till dip varianten, oxpytt, stekt ägg saltgurka.
Vi ska tacka industrialliseringen inte fördöma den i världen bråttom.
Imorgon ska jag koka potatis, det är på allvar en kulturell handling.
Finhacka rödlök, pressa potatis, röra i en äggula, smör, gräslök, en varmrökt makrill.
Till kvällen knäckebröd, skivad potatis, creme fraiche, hackad rödlok toppa med inlagd sill, försöka hålla mig borta från spriten.

Man kan inte vara annat än vördnadsfull, i det här ljusskenet.

Tillsammans är vi starka

Höstrusket är här med full kraft. Mörkt, hårt, kallt. Det är nu vi behöver varandra som mest. Varje kväll är den samma. Kommer hem från jobbet, äter, springer när det är mörkt. Pannlampan har fått byta batterier två gånger denna veckan. Antingen beror det på att jag tränat mycket, eller att det är kassa batterier. Igår hjälptes vi åt, Johan och jag. Vi skippade Vätterns iskalla vindar som blåste upp över äppeldalen och gick inomhus istället. En kvart på stakmaskinen, sen en kvart på crosstrainern. En halvtimme som var över innan den ens börjat kändes det som. Även de tråkigaste sysslorna blir roliga i rätt sällskap. Sen visade Palle 8st övningar som vi ska köra gemensamt under hela vintern. Gradvis öka belastningen tills vi hamnar i vårt livs form framåt vårkanten. Huruvida det kommer ta mig runt landsjön under 41minuter återstår att se, men jag tror verkligen på det.

Mitt i fredagsfysen tittade legenden in. Nyligen SM-medaljör i strong man för pensionärer. Man stänger av Metallica-plattan och lägger ner hantlarna när han börjar prata. Man bara lyssnar. Finns mycket att lära där. Även ett SM-silver i 3000m hinder finns i bagaget så att gymma i hans garage känns priviligerat.

Mitt tips till alla som tycker det känns jobbigt och tar emot under hösten. Träna tillsammans.

 

 

Att inte göra samma sak hela tiden

Inte en meter. Så mycket rullskidor har jag åkt på svensk mark i år. Jag åkte i och för sig en gång i USA. Jag har bestämt mig för att inte satsa på att längdskidåkningen som tidigare år. Förra säsongen blev förstörd på grund av problem med armen. Jag tänkte att jag skulle avvakta och se om begäret skulle komma tillbaka framåt hösten. Men nej, jag kände inte drivet att sträva efter förbättring inom skidåkningen. Att åka rullskidor i mörkret på hala löv lockade inte.

Det känns konstigt att bryta en vana. Jag har levt skidåkning mer eller mindre de sista 17 åren med träningsläger, tävlingar och träningar. Men på något sätt känns det skönt att inte vara livrädd att få en höstförkylning. Inte spendera helgkvällarna i vallarboden.

En annan anledning till mitt beslut att inte tävla i vinter är att jag inte gillar den stakande skidåkningen lika mycket. Inte för att jag tycker att utvecklingen ska stoppas utan för att jag själv uppskattar den traditionella skidåkningen mer. Den traditionella skidåkningens krav på mångsidighet och teknik har alltid lockat mig. Stakningen har inte den dragningskraften på mig.

Skidåkning kommer dock alltid vara bland det bästa jag vet och bli inte förvånade om ni möter mig i spåret i vinter eller till och med ser mig i en resultatlista. Kanske kommer jag åka mer skidor än någonsin i vinter….men mer om detta i nästa inlägg!

Inte en meter. Så mycket rullskidor har jag åkt på svensk mark i år. Jag åkte i och för sig en gång i USA. Jag har bestämt mig för att inte satsa på att längdskidåkningen som tidigare år. Förra säsongen blev förstörd på grund av problem med armen. Jag tänkte att jag skulle avvakta och se om begäret skulle komma tillbaka framåt hösten. Men nej, jag kände inte drivet att sträva efter förbättring inom skidåkningen. Att åka rullskidor i mörkret på hala löv lockade inte.

Det känns konstigt att bryta en vana. Jag har levt skidåkning mer eller mindre de sista 17 åren med träningsläger, tävlingar och träningar. Men på något sätt känns det skönt att inte vara livrädd att få en höstförkylning. Inte spendera helgkvällarna i vallarboden.

En annan anledning till mitt beslut att inte tävla i vinter är att jag inte gillar den stakande skidåkningen lika mycket. Inte för att jag tycker att utvecklingen ska stoppas utan för att jag själv uppskattar den traditionella skidåkningen mer. Den traditionella skidåkningens krav på mångsidighet och teknik har alltid lockat mig. Stakningen har inte den dragningskraften på mig.

Skidåkning kommer dock alltid vara bland det bästa jag vet och bli inte förvånade om ni möter mig i spåret i vinter eller till och med ser mig i en resultatlista. Kanske kommer jag åka mer skidor än någonsin i vinter….men mer om detta i nästa inlägg!

I väntans tider

Det väntas och det väntas. Mycket mer har jag inte att säga. Magen har nått bristningsgränsen. Snart tittar ett nytt liv fram. På lördag är det sagt. Men det är mycket som sägs.

Jag tänkte på det där när Molly föddes. Tänk vilken värld att komma till. Och tänk vilken tur ändå att hon föddes här. Men i denna tid? Vad kommer vi minnas av 2010-talet när den dagen kommer att vi börjar minnas? Kommer vi minnas krigen, arrogansen, kallheten, stressen, hetsen eller kommer vi minnas freden, det varma, vänligheten, öppenheten, lugnet och vår godhet?

Med tiden förändras minnet av hur uppfattar vissa tider. Jag kan ju idag minnas tillbaka till 90-talet och se hur allt var så fantastiskt och problemfritt. Även att det självklart inte var så. Jag ser bara solen som går upp bakom vattentornet, gräsmattan som förvandlades till Stade de France, rekorden i att kicka boll, drömmen om 100-klubben i Buster, Åshöjdens BK i serieformat, cykelturerna till Bunn, VHS-kassetten med VM-krönikan 94 som stod på i tv-rummet även om jag spelade tennis ute med ett uppspänt nät mellan trädgårdsmöblerna. Jag hör bara enkronorna skramla i fickan på väg till macken för att köpa läskedryck, MT5:an som snedtände på Bunnvägen, regnet som slår mot altantaket samtidigt som stereon med den senaste Absolute Music-skivan spelas i vardagsrummet. Jag känner bara lycka när jag tänker tillbaka. Men var allt så bra eller konstruerar jag minnet för att kunna dagdrömma och använda mot dagens vardag?

Jag är en nostalgiker har jag kommit på.  Jag tycker om att se bakåt. Hur dumt det än kan låta i dessa tider då det enda som räknas är att leva i nuet och se framåt.  Men testa en gång och tänk tillbaka. Det är rätt underskattat faktiskt.

Den här bilden är tagen på 80-talet. Nån som vet vem det är på bilden och vad rubriken på bildens artikel var?

Den här bilden är tagen på 80-talet. Nån som vet vem det är på bilden och vad rubriken på bildens artikel var?

Äldre inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑