Den blåvita tröjan del 2

Det här är andra delen i serien om min tid som fotbollsspelare ÖIS. En tid som inte liknar någon annan.

2006 förändrades vår fotbollsförening radikalt. En förändring som sitter i än idag i viss mån. Tidigare Husqvarna FF-tränaren Ove Mårtensson värvades till klubben och präntade in ett helt nytt tänk vad det gäller att försvara sig på en fotbollsplan. Framåt hade vi nog med kompetens och fantasi för att offensiven skulle lösa sig. Men att få elva man att försvara och freda sitt eget mål är svårare än det låter. Men Ove ställde upp oss, oavsett om det var tjugo minusgrader i januari nere på Zinkens konstgräs i Huskvarna. Därefter flyttade han oss som schackpjäser och instruerade exakt hur alla skulle flytta sig beroende på var bollen och motståndarna befann sig på plan.

Vi spelade 4-4-2. Tydliga linjer med tydligt zonförsvar. Ett tänk som sedan följt mig. Jag var väl ganska formbar i den här åldern och tog till mig varenda stavelse. Och jag håller med i mycket än idag när det kommer till fotboll. Kalla det primitivt men att spela ”underhållande” och ”rolig” fotboll får aldrig bli det primära. Det handlar om att vinna matcher och det gör man genom att först och främst ha en bra organisation. Ordning och reda är a och o. Och att vinna är kul.

”Jag ska kunna väcka er mitt i natten och ni ska veta exakt vad ni ska göra när vi tappar bollen”sa Ove vid ett flertal tillfällen. Och det var nog ingen som inte visste just det när serien drog igång i slutet av april. Nu var konkurrensen större än någonsin och jag fick inte plats i laget till premiären.

Det var ett gäng vinnarskallar och trogna vänner i den allra bästa åldern och med den allra bästa mixen av spelare där och då. Spelare som Magnus Edgren, Emil Nöjd, Conny Båge, Marcus Karlsson, Tobias Thure, Mårten Arvidsson, Torbjörn Strand, bröderna Hultberg, Torbjörn Sandberg och Richard Johansson för att bara nämna några utgjorde den perfekta stommen till ett vägvinnande lag. Lagom mycket finess, lagom mycket tjurighet och en stor portion hjärta. ”Vi” vann serien med flera omgångar kvar. Endast en förlust på hela säsongen. Jag skriver vi i citationstecken eftersom jag inte var med i truppen under hela säsongen. Men jag var med på bänken i den avgörande matchen uppe på Egnahem den 9 september 2006. Det var en sanslös upplevelse det också. ÖIS vinnare av division 4. Jordskredsseger var en underdrift. Med 4 omgångar kvar var segern klar. Och det blev fest. Christoffer Svensson, Ke för allmänheten, fixade skjuts från Ölmstad på kvällen. Sen följde en kväll som sent ska glömmas.

Kvällen inleddes på Sir Simon där hela laget samlats för att fira. Vi åt och drack. Sen drack vi bara. Jag gick och beställde Red Bull Vodka och betalade med studiebidraget. Det blev mer och mer livat. Ett coverband spelade Ebba Grön, vi gick ut och sjöng på balkongen och turen gick vidare till Twin City. I dörren fick en av de äldre intyga att jag var hans son vilket inte riktigt stämde. Jag vet i alla fall att min far inte var med den här kvällen. Innan kvällen var slut hade jag besökt Jönköpings då enda existerande strippklubb. Det är faktiskt första och sista gången jag besökt ett sådant ställe. Sen spydde jag i en buske vid Cigarren och missade bussen. Fick ringa min gode vän som kom i sin fars Volvo och hämtade mig. Det blev ett pit-stop till mitt på motorvägen innan vi nådde slutdestinationen. På den tiden vaknade jag upp dagen efter och kunde nästan morgonjogga 10 km. Nästan. Istället blev det söndagsmiddag i Tenhult. Och jag reflekterade över vad som hade hänt den där 9 september.

Alkohol, strippklubb och fotboll. Hur väl rimmar det med idrottens värderingar egentligen? Inte alls förstås. Men det hände och det händer hela tiden. Idrotten är en inkörsport för alkoholkonsumtion i viss mån. Och det är som det är med det.

De sista matcherna startade jag och såg det som en förberedelse på att ta nästa steg året efter. Men mest av allt lärde jag mig av de äldre. Richard Engdahl, tidigare i Tord, som kom till klubben under den här säsongen var en sådan. ”Fotboll är så jävla enkelt” sa han. Och det var enkelt att spela med Engdahl. Alltid steget före – i tanken. Och är man steget före i tanken är man steget före överallt. Han var inte så snabb, inte så stark, men smartast av alla. Släppte boll och rörde sig. Enkelt.

För ett par veckor sedan slog han sig plötsligt ner vid mitt bord på en lunchrestaurang i Jönköping. Vi snackade bland annat om 2006 och om den andan som fanns i klubben då. En anda som sedan levt kvar och utvecklats. Men resan tillbaka till toppen av division 4 skulle bli lång. Två år efter seriesegern i division 4 var vi tillbaka i division 5. Med ett ungt oerfaret lag med ett stort ansvar att axla. En ny resa inleddes med ett nytt lag.

2 kommentarer

  1. Det slitna uttrycket jag var där kan användas även här.
    Jag var där, utanför linjen den 9 september 2006.
    Jag mindes det knappt längre men den kom över mig när jag läste.
    Minns framförallt stämningen vid slutsignal och i synnerhet Pappa båges friska driv i finlandssvenskan.
    Kul att R Johansson blir omnämnd, han är väl värd det.
    Du är en kung vid tangenterna Robban.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑