Månad: september 2016 (sida 1 av 7)

Den blåvita tröjan del 2

Det här är andra delen i serien om min tid som fotbollsspelare ÖIS. En tid som inte liknar någon annan.

2006 förändrades vår fotbollsförening radikalt. En förändring som sitter i än idag i viss mån. Tidigare Husqvarna FF-tränaren Ove Mårtensson värvades till klubben och präntade in ett helt nytt tänk vad det gäller att försvara sig på en fotbollsplan. Framåt hade vi nog med kompetens och fantasi för att offensiven skulle lösa sig. Men att få elva man att försvara och freda sitt eget mål är svårare än det låter. Men Ove ställde upp oss, oavsett om det var tjugo minusgrader i januari nere på Zinkens konstgräs i Huskvarna. Därefter flyttade han oss som schackpjäser och instruerade exakt hur alla skulle flytta sig beroende på var bollen och motståndarna befann sig på plan.

Vi spelade 4-4-2. Tydliga linjer med tydligt zonförsvar. Ett tänk som sedan följt mig. Jag var väl ganska formbar i den här åldern och tog till mig varenda stavelse. Och jag håller med i mycket än idag när det kommer till fotboll. Kalla det primitivt men att spela ”underhållande” och ”rolig” fotboll får aldrig bli det primära. Det handlar om att vinna matcher och det gör man genom att först och främst ha en bra organisation. Ordning och reda är a och o. Och att vinna är kul.

”Jag ska kunna väcka er mitt i natten och ni ska veta exakt vad ni ska göra när vi tappar bollen”sa Ove vid ett flertal tillfällen. Och det var nog ingen som inte visste just det när serien drog igång i slutet av april. Nu var konkurrensen större än någonsin och jag fick inte plats i laget till premiären.

Det var ett gäng vinnarskallar och trogna vänner i den allra bästa åldern och med den allra bästa mixen av spelare där och då. Spelare som Magnus Edgren, Emil Nöjd, Conny Båge, Marcus Karlsson, Tobias Thure, Mårten Arvidsson, Torbjörn Strand, bröderna Hultberg, Torbjörn Sandberg och Richard Johansson för att bara nämna några utgjorde den perfekta stommen till ett vägvinnande lag. Lagom mycket finess, lagom mycket tjurighet och en stor portion hjärta. ”Vi” vann serien med flera omgångar kvar. Endast en förlust på hela säsongen. Jag skriver vi i citationstecken eftersom jag inte var med i truppen under hela säsongen. Men jag var med på bänken i den avgörande matchen uppe på Egnahem den 9 september 2006. Det var en sanslös upplevelse det också. ÖIS vinnare av division 4. Jordskredsseger var en underdrift. Med 4 omgångar kvar var segern klar. Och det blev fest. Christoffer Svensson, Ke för allmänheten, fixade skjuts från Ölmstad på kvällen. Sen följde en kväll som sent ska glömmas.

Kvällen inleddes på Sir Simon där hela laget samlats för att fira. Vi åt och drack. Sen drack vi bara. Jag gick och beställde Red Bull Vodka och betalade med studiebidraget. Det blev mer och mer livat. Ett coverband spelade Ebba Grön, vi gick ut och sjöng på balkongen och turen gick vidare till Twin City. I dörren fick en av de äldre intyga att jag var hans son vilket inte riktigt stämde. Jag vet i alla fall att min far inte var med den här kvällen. Innan kvällen var slut hade jag besökt Jönköpings då enda existerande strippklubb. Det är faktiskt första och sista gången jag besökt ett sådant ställe. Sen spydde jag i en buske vid Cigarren och missade bussen. Fick ringa min gode vän som kom i sin fars Volvo och hämtade mig. Det blev ett pit-stop till mitt på motorvägen innan vi nådde slutdestinationen. På den tiden vaknade jag upp dagen efter och kunde nästan morgonjogga 10 km. Nästan. Istället blev det söndagsmiddag i Tenhult. Och jag reflekterade över vad som hade hänt den där 9 september.

Alkohol, strippklubb och fotboll. Hur väl rimmar det med idrottens värderingar egentligen? Inte alls förstås. Men det hände och det händer hela tiden. Idrotten är en inkörsport för alkoholkonsumtion i viss mån. Och det är som det är med det.

De sista matcherna startade jag och såg det som en förberedelse på att ta nästa steg året efter. Men mest av allt lärde jag mig av de äldre. Richard Engdahl, tidigare i Tord, som kom till klubben under den här säsongen var en sådan. ”Fotboll är så jävla enkelt” sa han. Och det var enkelt att spela med Engdahl. Alltid steget före – i tanken. Och är man steget före i tanken är man steget före överallt. Han var inte så snabb, inte så stark, men smartast av alla. Släppte boll och rörde sig. Enkelt.

För ett par veckor sedan slog han sig plötsligt ner vid mitt bord på en lunchrestaurang i Jönköping. Vi snackade bland annat om 2006 och om den andan som fanns i klubben då. En anda som sedan levt kvar och utvecklats. Men resan tillbaka till toppen av division 4 skulle bli lång. Två år efter seriesegern i division 4 var vi tillbaka i division 5. Med ett ungt oerfaret lag med ett stort ansvar att axla. En ny resa inleddes med ett nytt lag.

Satte pepparn i halsen

En nästintill perfekt helg på Lidingö avslutades med att Peter Nilsson totalsågade Orup på vägen hem i höjd med nyköpingsbron. Vad säger karln där framme tänkte jag när jag satt och åt turkisk peppar i baksätet i hopp om att det skulle återställa mina ben. Han kan väl inte mena allvar? Jag som annars brukar ha svar på tal ganska direkt blev helt ställd. Fick tunghäfta. Satte pepparn i halsen. ”Det finns väl inget som bra med honom” fortsatte Peter, och betonade verkligen ordet inget. Han utnyttjade maktpositionen han hade i och med att det var hans bil vi åkte med, så jag höll mig tyst. Man vill ju inte gnälla liksom. Fortsatte att prata med Johannes Eklöf som åkte med oss hem. Det var ju typiskt att Johannes skulle få se mig i en sådan utsatt position, en stund av total blackout då jag inte hade svar på tal. 3e december spelar Orup på kinnarps arena, gå dit och låt ditt liv förändras (gäller framförallt dig Peter Nilsson)

Johannes verkade totalt oberörd av sin resa runt ön. En fantastisk debut som landade på 1:51:36 och en 34e plats i resultatlistan. Tider en annan bara kan drömma om. Jag har aldrig åkt bil med en så bra lidingöloppslöpare, inte vad jag vet i alla fall. Enligt träningsdagboken kommer han landa på 800 träningstimmar i år om det går som det ska. Det är endast några astmatiker från väst och våra egna elitskidåkare som tränar så hårt. Det är verkligen fascinerande att höra Johannes prata om sin skidåkning, så målmedvetet och helhjärtat. Önskar jag hade häften av den motivation som du har. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det fortsätter gå bra för dig Johannes. Tänk att få se en åkare från Jönköping köra i landslagsdräkt en vinter, då hade ostkakan framför femmilen smakat om möjligt ännu godare!

Nu till lite reklam!
På lördag går äppleloppet av stapeln (jag har dock lärt mig stt det bara är båtar som kan gå av stapeln, men jag kommer nog fortsätta använda det uttrycket både i skrift och i tal)
Start kl 11:00 utanför Rudenstams gårdsbutik. Detta är ett lopp ni inte vill missa. Fantastisk miljö ibland äppelodlingarna där löparlegenden har lagt grunden till sin lyckade karriär. Vi skålar i mousserande innan vi springer iväg och sedan är det valfri fart runt en 5 kilometerslinga. Jonas Linderholm har ett svårslaget banrekord från 2014 då han var i PANGFORM. Kom och utmana det om ni vågar. Och som ni alla vet är detta återhämtningsloppet mellan Lidingö och ÖIS-loppet, därför blir det after run med korvgrillning och äpplen i slänten efter målgång. Ses där!

Swisha 150kr till nr; 1233 4678 67, skriv namn. Svårare än så behöver det inte vara.

Darwin såg en kropp, ingenting annat än en kropp.

Vid veckans mitt är dåtidens veckoslut blott minnen.
Framför oss väntar en ocean av möjligheter.
Det som ligger bakom oss spelar ingen roll längre.
Framför oss finns en uppsjö roller att spela.
Men att dröja kvar om än en liten bråkig sekund kan ge sådan kraft att framtidens roller växer och mognar.

Alla måste vid det här laget förstått vilken fantastisk helg vi upplevt.
Alla gjorde något i denna fantastighet.
Det var liv & rörelse, damm och alkoholfritt.
Bra kemi, bra prestationer.

Om man tänker tillbaks på färden, i bilen, strax innan ön så tänker ja på den romerska satirikern Juvenalis, han som myntade uttrycket ”en sund själ i en sund kropp”.
Hur längesedan är det?, ungefär 1900 år sedan.
På den tiden var man såklart förlåtligt korkad.
Människan blir som sagt smartare och smartare för varje generation som går.
Det ser man på densiteten i hjärnan.

Vi hittade aldrig någon själ i tallsportskörteln, där Decartes sa att den skulle finnas.
Trotts att vi karvat och letat i uppsprätta lik så kammar vi fortfarande noll.
Sedan fanns det ett tag när vi trodde att själen var ett spöke, iallafall osynlig och ljudlös av sig men inte viktlös av sig.
Det ledde till att döende människors kroppar slängdes upp på stora industrivågar där de fick ligga och dö under observation.
21 gram sägs det att en människa tappar vid dödsögonblicket, när själen lämnar jordelivet, kroppen och trippar ner till Hades eller vad som nu väntar.
21 gram är en väldigt bra film men det är också snittet på utandningsluften som finns kvar i lungorna när man dör.

Tittar vi lite längre tillbaka så hittar vi ett annat ord för själen och det är ordet psyche, och det har sina rötter från antikens Grekland och ska betyda något i stil med andning eller andedräkt.
Eller jag är osäker om det betyder det men det ska ha sina rötter ifrån just andningen eller möjligtvis andedräkten.
Jag tänkte koppla över till löpningen här men krafterna tog slut.
Det finns lite andlig verksamhet över det där med att springa ändå även om själen inte finns.

Vad jag menar är att det kanske inte är så sunt att dessa fyra kroppar som färdades intill de ståtliga husen längst med det skimrande vattnet alla hade ont, någonstans, alla på sina ställen och på sitt sätt men aldrig någonsin har någon endaste människa levt, och då menar jag inte verkligen levt utan jag tänker enbart puls, utan att känna smärtan.
Det gör ont att leva, punkt slut.
Det finns självförvållad smärta men den var aldrig meningen ifrån första början utan en konsekvens av meningen med själva livet.

Resan runt ön

Säsongen har rullat på. Först med ny personbästan då skidåkningen fick stå åt sidan med armen i bandage. Sedan ömmande hälar och rädsla om ännu en förlorad säsong. PB på Landsjön Runt. Fullständig tömning på Gbg-varvet som satt i länge efteråt. Bra träning under sommaren. Två lyckade maraton. Förberedelserna var gjorda helt enkelt. Men hälarna hade börjat ömma lite igen tillsammans med benhinnorna efter Vemdalens fjällmara. Men nu var jag där, på Lidingöloppets bästa parkeringsplats. 50 m från ingången till Lidingövallen. Jag rullade bort mot Palle och Arvid som slutfört sina lopp. Träffade en Gisebro. Såg en Ford köra ner för en slänt och bli hängande på underredet.

 

Vidare mot startled 1B. Jag hittade en kompis som släppte in mig längst fram. Lite småsnack sen bar det iväg. Att springa för snabbt i början på Lidingö är hur lätt som helst. Nu skulle jag inte gå i fällan. Med armarna fullklottrade med mellantider från RacePace för en sluttid på 1:57 hade jag faktan. Jag passerade första riktiga 21 sekunder före planen efter dryga 5 km. Oron över en för hård start kom men känslan var bra. Nere vid kyrkviken stod dom, Palle, Arvid och Peter N. Vrålande, hejande, langande. Där och då kände jag att det blir en bra dag.

 

Kilometrarna kom till mig och jag plockade placeringar utan att förta mig. Men alla som varit där vet att snart börjar det. När man vänt runt längst bort i öster är det slut på flacka sub4 kilometrar. Sågtanden börjar. Upp och ner, ner och upp. Här har jag många gånger mött min överman på Lidingö, men i år är det jag som passerar folk, öser på nerför. Kilometerskyltarna visar att snart är jag inne på sista milen. Passertiderna vid Grönsta hela en och en halv minut före min plan på 1:57. I backen finns supporterligan igen. Att bli påhejad av Palle och Peter N är något alla borde få uppleva under Lidingös sista mil. Det är en högst religiös upplevelse tillsammans med munnen full med dextrosol. Skidåkar-Marcus är tydligen ett intagbart byte. Snart ser jag den svarta gestalten från teamet med en den kända klädfirmans logga på ryggen längre fram i spåret. Snart är jag ikapp och det är en trött stakfantom som tar sig an Abborrabacken med ett par ömmande vader. På toppen av backen förstår jag att kommer klara sub2 målet…och detta med marginal. Nu är det bara att pressa ur det sista. Jag såg Bernt Mattsson vid Kyrkviken hejandes. Skulle detta bli hans sista dag som klubbrekordhållare på Lidingöloppet i IK Vista?

 

Med dryga 2 kilometer hör jag dom igen. Palle är vild! Arvid filmar och bakom mig kommer Dolla! Han passerar som en vind trots att jag ligger en bra bit under sub4/km. Jag försöker trycka på men nu tar det emot. Längtan efter den där sista kilometerskylten är stark och lättnaden när stigen viker ut på Grönsta är stor. In under portalen på 1:55:31. Ett prydligt pers på 7 minuter, ett nytt klubbrekord och en 57:e plats. Men framförallt, jag vann över Lidingöloppet. Inte som så många gånger förr när jag blivit fullständigt förnedrad av denna jobbiga banas sista mil.

 

I målfållan byter jag några ord med Pelle Lindgren som sprungit sub2 10 ggr!! Han påstår att banan var kortare förr. Ett scoop i sig. Efter några gifflar och ett gäng glas cola glider jag bort till öltältet där det bjuds på alkoholfri öl och vi gläds tillsammans åt många PBn och goda prestationer. Dolla har tuttskav, Hubbe skrubbsår, Palle håller låda och vi längtar till ÖIS-loppet. Där och då är det idrottsglädje i dess renaste form!

Den blåvita tröjan

Oskar Lundh! Vilken hjälte. Pressen var stor och han levererade som aldrig förr i Lidingöloppets tremil. Mäkta imponerad. Det är jag även av Dolla Nilsson som skrev ner sig själv på sin egen blogg dolla.se inför men sedan krossade sitt gamla rekord och gick sub 1.55. Stora hjältar! Likaså min lillasyster Sofia som fick möta Lidingöloppet The Hard Way men ändå höll ihop loppet och gick sub 3 timmar med tio minuters marginal. 

Oskar ska få vila benen och huvudet en dag till innan han skriver om sina upplevelser. Tills dess får ni hålla till godo med första delen i min lilla serie: Den blåvita tröjan. På återseende!

Det här är första delen i en miniserie om hur fotbollen tog över mitt liv, förde mig in i idrotten och aldrig släppte taget. En historia om hur allt började, och kanske tar slut.

Allt började vid Eken. I slänten smuttandes på en Kuba Cola som dracks med eget komponerat sugrör gjort av en jordgubbsrem. Över ÖIS-gården låg doften av nykokt korv, liniment, lera och gräs. Ute på plan utövades nån form av kamp mellan frustande karlar. Jag lärde mig snabbt namnet på alla i den blåvita tröjan. De blev lite av mina idoler. Att de spelade i Sveriges sämsta serie och att spelet mest bestod av ”lycka-till-bollar” och glidtacklingar hörde inte dit. De bar den blåvita tröjan och om jag någon gång skulle få spela med a-laget och få hänga på ett lagfoto innanför ÖIS-gårdens väggar skulle allt annat blekna i jämförelse. Jag och min kompis Jonas Linderholm brukade spela på planen hemma i Bergvik och där låtsas att ÖIS spelade i allsvenskan, med samma spelare som idag plus vi själva. Jonas vaktade kassen förstås, även om det var svårt att peta den ”riktiga” målvakten. Själv var jag målskytt och framspelare och alla andra utmärkande roller.

I skolan skrev vi berättelser på svenskalektionerna. Jag började även där skriva om ÖIS väg upp i allsvenskan från division 2. Fullt med spelare från vårt eget 88-lag plus lite andra bekantingar. Bröderna Hultberg utgjorde själva stommen i det laget som slog Mölndahl borta och gick upp i serieledning. På bussresan dit tog vi svängen förbi Nya Ullevi av någon anledning. Längre än så kom jag aldrig i min Max Lundgren-inspirerade historia. Drömmen om de stora arenorna fanns där nånstans. Jag skulle dock aldrig få spela på de stora arenorna, men väl få se Tjust, Gislaved, Lommaryd, Gnosjö, Fårbo, Sävsjö, Mullsjö, Vaggeryd, Skillingaryd, Vrigstad, Solberga, Gunnebo, Visingsö och hela förbannade Tabergsdalen ett antal gånger. Det finns åtskilliga historier från spelare, ledare, matcher, fester, förluster, vinster, glädjerus och besvikelser. Jag kommer inte få med allt, men lite grann.  

Debuten

2005 spelade ÖIS i division 4 för första gången i klubbens historia. Jag var 16 år, snart 17 och följde fortfarande varenda match ÖIS spelade och spelade själv i b-laget och juniorlaget. Min egen chans hade jag inte fått. Det är ju en resa vi alla går igenom. För det första packade jag väskan dagen innan jag skulle träna med seniorlaget. Det var nästan som dagen före match. Helt fokuserad på uppgiften. Kom alltid till träningen så tidigt som möjligt för att slippa bli uttittad av ett fullt omklädningsrum. Men inte för tidigt heller, då riskerade man ju att verka lite konstig. Började träningen 18.30 såg jag till att vara där 18.05, senast. Bytte om, tejpade benskydden och hade jag tur började någon prata lite. Annars lyssnade jag mest. Lyssnade och tog in. En manlig omklädningsrumjargong kan vara ganska skoningslös och sakna alla filter. Ni får själva dra era slutsatser. Väl på träningen gällde det att sätta varenda passning för att inte bli avfärdad som ännu en värdelös juniorjävel. Och att få kritik var lika med världens största klump i magen. Kanske skulle man pröva nån annan idrott. Kanske var man inte ämnad för det här ändå.

Alla dessa tankar som for igenom huvudet, alla dessa slutsatser som drogs. Jag har senare förstått att det inte alls var som jag trodde att alla synade mig så mina benskydd satt rätt, eller att man var en konstig figur som kom tidigt till träningen, eller att man avfärdades som ett enda stort misslyckande när man slog en passning på fel fot. Nej, egentligen var man nog ganska osynlig och betydelselös. En som det inte drogs några som helst slutsatser om. Men för mig där och då var det inte betydelselöst. Det var allvar, det var livet.

Inför en tidig höstmatch hemma på ÖIS-gården 2005 skulle ÖIS möta Råslätt. Lasse Blom var tränare och räknade upp mitt namn på träningen före. Jag skulle vara med på bänken. En helt surrealistiskt händelse. Jag körde min Gilera RC 50 så fort jag kunde hem till mamma och pappa för att berätta. Det var helt galet. Jag skulle spela i a-laget, hemma på ÖIS-gården inför alla dessa åskådare, runt 50-60 personer. Vid den här tiden hade jag som extraknäck att klippa gräs på ÖIS-gårdens ägor och på förmiddagen inför matchen klippte jag mattan och fantiserade om hur det skulle vara att hoppa in. Och med 20 minuter kvar i underläge 3-1 var det dags. Det jag minns idag var att jag sköt ett skott som täcktes och drog ett misslyckat inlägg. Vi förlorade, men för mig spelade det inte så stor roll. Jag hade debuterat.

Hösten fortsatte och nu var jag med i laget. Den riktiga debuten genomfördes hemma mot Malmbäck. Henke ”Foten” Johansson var avstängd och jag fick förtroendet på högerbacksplatsen. På plats fanns även Malmbäcks Young Boys, mig veterligen den första supporterföreningen för ett lag på den här nivån. Vid matchstart brände de av en bengalliknande rökbomb som spred en italiensk kvällsmatchstämning över planen. De hade även trumma med sig och höll igång rätt bra i slänten vid sjumannaplanen. Vi förlorade med 4-1 men jag fick gott om beröm för att jag skickade ut deras bäste spelare på löparbanan och fick gult kort. Jag tror jag blev accepterad där och då.  

Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑