”Ja kamrater, allt det här är nog bra, men vad ska vi göra med sommaren?”
U.L Stenkusten
 
 
Skåne under solen.
Strutsabacken sex gånger, benstyrka sedan iväg längs fyran.
Panik i den närvarande hettan.
Svänger in vid en vattenpöl kring Markaryd, sjunker ner till knäna i dyn, efter fyrtiometer har jag fortfarande bara vatten till knäna, går in igen torkar av benen med hundens handduk och hon bara skrattar.
Stadsliv, pulserande gata utanför fönstret, kaffe i pappmugg, blå skjorta, gröna shorts, ölbägare.
Kvällsljus över takterass, kraftfullt rödvin silas mellan lakritsnappar som rullas runt i mun.
Turning torso sedan havet blankt som blänket i ett saltkorn.
Kroppens dragning till vatten är som tankens dragning ut i rymden.
 
Den Amerikanska gruppen The Avett Brothers har slagit mig med ro och vaggar mig nu fram i sommarens nätter.
Alice Munroes skrivkonst får mig till Kanadas ödemarker fast skanörs badturister springer kring fötterna.
 
Plötsligt en sen förmiddag dyker tillfället upp som en hare framför mynningen.
Jag var tvungen att trycka av, fara iväg.
Tog bilen ut till bokskogen vid Torups rekreationsområde.
Stel och kantig som om jag landat illa efter att fallit från tredje våning.
Solen regerade ensam över himlen, i min illusionsrika tankevärd stod en irländsk präst utmed vägen på skylten stod det ”I denna hetta, spring inte”.
Jag gav han fingret och diggade huvudet till System of a down.
 
Sprang trean och för varje rot mitt fotblad strök över lossnade stelheten och jag klev vidare friare och friare.
La mig i gräset och stretchade grundligt.
Ställde mig upp skakade på låren och drog iväg ut på milspåret.
Det slingrar sig upp och ner i en ravin och för ett ögonblick kan man inte tro att det är i Skåne man springer men så sträcker det iväg och steget förlängs.
Spåret byter skog genom att splittra en åker.
Vetet vajar i vinden, strånas färg pendlar från gult till grönblå.
Utmed spåret står gula blommor i små kluster till gräset gröna färg.
Under kronorna inne i skogen får man skydd undan solens strålvärme.
Det börjar ta på krafterna.
Jag börjar mattas av och svetten bildar små bäckar utmed min bara överkropp.
Så varmt så varmt.
 
Tankevärden tar mig till Malaysia.
Det tordes upplevas lika varmt där.
I sluttampen av Malaysia Ironman.
Kilometer för kilometer.
Sträcker ut handen och snuddar vid en trädstam precis som om det var någon som stått utmed kravallstaketet och väntat och plötsligt fått syn på mig och sträckt ut handen.
Sista femhundra.
Boklövens flapprande i vinden blir till publikhavsapplåder.
När jag når mål knyter jag näven och bicepsmuskeln och rullar runt på rygg i gräset.
En målgång är inte den andra lik.
Köper en Coca Cola och låter den svarta sockerblandningen bli till heroin i mina ådror.
Torkar av svetten med en handduk och kör ut från grusparkeringen och accelererar iväg utmed allén och det är sommar under solen i skåne.