Forever börjar här

Thåström i lurarna igen efter en spretig period. Sitter och lyssnar igenom hans senaste platta Den morronen från 2015. På ett forum för inbitna låttolkare vägs varenda ord på en finkalibrerad brevvåg. Ledmotivet Den morronen tros bland annat handla om morgonen då Christian Falk begravdes. Imperietikonen. Det musikaliska geniet Falk. ”En handfull regn föll ner när de sjöng om en stad ovan moln.” En sådan textrad handlar enligt de inbitna om att tårar från vännerna som ska ta farväl av Falk faller i takt med att de sjunger psalmen ”Jag har hört om en stad.” Fin psalm förresten. Tror den sjöngs på min morfars begravning. Då föll också en handfull regn.

En annan morgon jag minns inträffade för exakt två år sedan. Jag skulle gå på mitt sändarpass på P4 Jönköping 10.00. Det var en måndagmorgon. Sovmorgon tänkte jag. Istället slet min fästmö upp sovrumsdörren vid 7 och sa vänligt men bestämt att: ”Jag tror att vattnet har gått.” De som känner mig vet att morgon innan det svarta guldet runnit ner i min strupe är min absolut sämsta period på hela dagen. Men den här gången. Den här gången behövdes inga malda kaffebönor för att få igång maskineriet. Ut i Skodan och mot Ryhov. 18 timmar senare var vi föräldrar. Imorgon fyller således min lilla flicka två år.

Det var en magisk tid det där. Alltihop. Jag var nämligen i mitt livs löpform också. Ostoppbar nästan. I alla fall känner man ju sig så. Som en fjäder. Men så såg jag en bild nyligen på hur mitt ben är konstruerat och förstår nu varför det i stort sett alltid eller ofta gör ont när jag springer. Mina ben är ju konstruerade som om Frankenstein var min skapare och delarna började ta slut den dagen han skapade dessa ben. Platt fot. Vadbenet böjt utanför knät. Går det ens springa och ha en sådan konstruktion? Tänkte på Kjell-Erik Ståhl igen och hans perfekt konstruerade löpkropp. Ingen kompletterande styrka som behövs. Varje steg sitter där det ska utan att han behöver tänka. Jag är rädd att jag måste ta till professionell hjälp nu när jag har ett maraton inbokat om 10 månader.

Den här morgonen vill jag uppleva utan hostan som gäckat mig sen i lördags. Det var liksom förutbestämt. Jag hade planerat ett långpass i Skåne på dryga 25 km. Istället gick jag och tittade på laminatgolv. Nåja. Bara upp med hakan. Fästmön är gravid i 6:e månaden och tvingas kräkas varje morgon. Jag kanske skulle sluta upp med att lipa istället. Pappaledighet är för övrigt riktigt riktigt trevligt. Tvååringen (imorgon) verkar tycka att pappa är riktigt trevlig att umgås med. Vi gillar båda rörelse och Pippi Långstrump (trots att jag börjat genomskåda Pippis ibland mytomaniska tendenser så här 20-25 år i efterhand). Mer krav än så ställer hon inte på mig. Än.

Ibland tappar man tråden när man skriver. Jag tror jag är där nu. Christian Falk var jag inne på. På söndag är det för övrigt två år sedan han gick ur tiden. På skivan Den morronen finns också mitt ledmotiv: Alltid va på väg. Och det är därifrån vi fortsätter nu.

3 kommentarer

  1. Det är nästan en synd att inte löpa längst den grusvägen

  2. Nya boplatsen syns minsann till vänster i bild. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑