Kropp & Själ.

 
Vi har funnits en tid nu.
Tre Vasalopp har det hunnits med.
Jag minns så väl mitt första inlägg, en bild på en mullrande snökanon med texten ”det är nu det börjar”.
Jag minns hur det sattes i verk hur initiativet togs, hur det sen blev en sysselsättning.
Hur jag alltför sent om kvällen satte mig i soffan med laptopen i knät och undrade om jag verkligen fanns något att skriva?.
 
Jag minns hur jag tänkte på Woody Allen.
Att han skrev varje dag, år ut och år in, där i sin lägenhet på Fifth Avenue i Upper East Side NY.
Han skrev hela tiden, i ett kollegieblock sittandes i sängen som en ritual om morgonen som sedan fortsatte dygnet igenom. Att han skrev på lappar, lappar som han sedan sparade för att ta fram nästa gång det var dags för en ny film.
Han har hela tiden något att berätta om livet.
Det har vi också.
 
Vi fortsätter.
Vi utvecklar, förändrar men i huvudsak bara maler vi på.
Woody tänkte också så, att någon gång kanske jag träffar på ren rå kvalitet, annars bara maler man på.
Jag funderarde kring hur jag skulle sätta det i system, hur mycket tid det fick ta och hur jag skulle lägga upp det.
Begränsade mig till en halvtimme, skrev tankarna som fanns i huvudet, redigerade så lite som möjligt sen publicerade. 
Det funkade inte så, det var inte så enkelt, jag hade det inte i mig på det råa sättet.
Det har varit stavfel och sjaskiga formuleringar men det har alltid varit med god andemening.
Problemet är att jag är dyslektiker med alltför stark viljekraft.
Jag kan hitta orden, se sammanhanget men inte sätta dom i den ordning som det gällande systemet föredrar.
När jag fyllde år fick jag en medalj med mina felstavningar instämplade.
Sånt är roligt och nödvändigt.
Men det har blivit bättre.
 
Man hittar sina vägar, som av en händelse bara uppenbarar dom sig.
Som Stefan Zweig sa.
Att skriva i kollegieblock, skriva om på datorn, redigera felstavningar när jag läser det om morgonen.
Ni som läser direkt på morgonen får leva med insiativ medans dom som läser om kvällen får initiativ.
Det är så det funkar.
 
 
Ett lustspel.
Varför har man en blogg överhuvudtaget?
Det är samma svar på den frågan som Horace Engdahl gav på frågan varför man skulle vara bildad.
För att det är så himla roligt.
Det har blivit en hembygdsgrej och läsarkretsen är homogent liten men mycket större än vad vi trodde.
Vi har blivit ett litet tight samfund och med det kommer allt för mycket inbördes beundran men det är en sjukdom man får räkna med men för hoppningsvis bli frisk ifrån.
Det är viktigt att selektera, låta en blogg vara blogg inte bli överambitös utan kunna producera utan allt för mycket tid & ork.
Att kunna få ihop ett inlägg även man har tusen saker man vill göra och dubbelt så många man måste göra.
Produktion är heligt.
 
Holaveden kommer vara ett lättsamt projekt i det korta loppet men ett oerhört projekt i det långa.
  

6 kommentarer

  1. Jag älskar orden som delas här! Börjar min dag så, varje dag.

  2. Jag är fast, bara att erkänna, jag är beroende av holaveden blogg! Fortsätt skriva!

  3. Håller helt o fullt med ovan!! Älskar er blogg, läser den det första jag gör ❤️

  4. Tycker ni är duktiga.

  5. Vad gör väl ett stavfel eller en meningsbyggnad som inte följer facit, jag vill då inte vara utan min frukostunderhållning!

  6. Dagens höjdpunkt är att få ta del av era tankar hoppas ni fortsätter med det

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑