En riktig mästare

 
Långt före min aktiva karriär som skidåkare har längdskidåkningen varit en av mina favoritidrotter att beskåda via tv-apparaten. Myllyläs triumfer i slutet på 90-talet (vars karriär och liv slutade i tragik och elände), Elofssons kross i Finland, Niklas Jonssons OS-silver i Nagano, en stackare i Lilla Sportspegeln som försökte få fram stavelserna till A-n-t-o-n-i-n-a O-r-d-i-n-a, Mühlegg-gate och sprintens intåg. Men det starkaste minnet kommer från VM i Val di Fiemme 2003. Eller minnena kanske man ska säga. 
Elofssons revansch i skiathlonen. Ofta brukar man måla upp OS i Salt Lake City 2002 och kampen mot de med lite för mycket blodpåsar och lite för lite havregrynsgröt i skafferiet som Elofssons slutpunkt i karriären. Möjligtvis var det hans maniska jakt på att bli bäst i kombination med att de han krigade mot var dopade upp över öronen som gjorde att den maniska jakten övergick i en träning som till sist bara bröt ner honom. Fysiskt och mentalt. Men slut var det ju inte efter Slakten i Soldier Hollow. 
 
Istället var Per Elofsson tillbaka ett år senare och vann VM-guld på 10×10 km när han spurtade ner Hofstad. På tredje plats uppenbarade sig en annan svensk. Jörgen Brink.
 
Stafetten minns väl alla. Jag var på prao. Radion stod på. Dag Malmqvist refererade tillsammans med legendaren Assar Rönnlund. Guldet var kassaskåpssäkert. Men. Stafett är staffet. 
 
Att Sverige till slut vann brons är ingen som egentligen minns. Det är bara en bild på en fullständigt överkörd svensk åkare som leds ut ur målfållan.
 
Att samma åkare som då fick ledas ut endast fyra dagar senare återigen skulle stå på pallen och därmed bli Sveriges främste medaljplockare genom att kamma hem ännu ett brons är inte bara något som fallit ur glömska. Det är också häpnadsväckande och mycket, mycket imponerande. Samma år kom han också trea i den totala världscupen – Jörgen Brink.
 
Över ett decenium efter Val di Fiemme är Brink fortfarande högaktuell i skidvärlden. Nu snart 42 år gammal. Häromdagen lyssnade jag på en intervju med honom i Skipodd 157. För er som inte lyssnat så ska spoila lite här om ett ögonblick då jag verkligen förstod hur mycket det där som hände i Val di Fiemme fortfarande plågar honom. Han får välja på två scenarion om han fick makten att bestämma: Ta det till synes självklara VM-guldet i stafett 2003 och plocka bort sina tre Vasaloppssegrar eller inte skriva om historien. ”Jag tror jag tar ett VM-guld.”
 
Det säger en hel del. 
 
Nu får han ju inte skriva om historien och han lär väl vara ganska ensam om att välja bort tre Vasaloppssegrar som verkligen tagit honom till levande-legend-status. En mästare helt enkelt.

2 kommentarer

  1. Loppet 2011 är ju heroiskt.

  2. Brink är en levande legend. Bemästrar allt från sprint till långlopp.

Lämna ett svar till Skäggsnoret Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑