Jag sitter vid skrivbordet med penna och linjärt anteckningsblock.

Jag brukar sitta här vid en laptop, en skrivare, en bunt osorterade dikter och krönikor utskrivna på vit papper, en anteckningsbok, en skrivbordslampa, två romaner, en antalogi om Strindberg, ett modem och två urdruckna tekoppar av porslin.

Jag brukar sitta här det sista på kvällen och här är det jag som regerar, över furu och tangenter.

 

På väggen framför mig hänger några inramade fotografier.

Det högra föreställer två rebellsoldater med de välkända namnen Che Guevara och Fidel Castro, de skrattar, de tycker sig stå på toppen av världen, det är lycka i dom ögonen, en lycka som kostade många människor livet på en ö inte långt utanför världen men knappast i den.

 

På kortet i mitten vajar en flagga kraftigt fast vattnet runt omkring ligger helt stilla.

I en regissörsstol sitter en man och fiskar i morgonrock med en cigarr mitt i varggrinet, han regerar inte havet men väl staden New York, mannens namn var Al Capone.

 

På det vänstra fotografiet puttar två kvinnor med hjälp av en välklädd pojke på en bil som stannat på en lerig väg långt ut på den australiensiska landsbygden, en ko står och tittar på, över bensinstop är det svårt att regera.

 

Kanske sitter jag här för att jag har överflödig tid eller så sitter jag här för att jag trivs så bra med det och om jag har någon överflödig tid vet jag inte, jag har väl ingen tid överhuvudtaget egentligen och vad är tid överhuvudtaget? det vet jag inte heller.

Immanuel Kant sa att tid och rum är åskådningsformer och Einstein svarade på frågan vad tid var, att det är vad klockor mäter, det må vara rätt men tiden finns inte inuti det där uret där pendeln magiskt pendlar eller i snabba vibrationer inuti en kristall eller inuti något av de system som enligt den här datorn kallas harmoniska ospillatorer. Tid existerar överhuvudtaget inte i verkligheten utan enbart som en fiktion inuti våra huvuden och då kan man fråga sig varför man låter en fiktion styra en så stor del av livet?

Man kommer ganska snabbt fram till hur fantastiskt det här systematiserande av själva livet verkligen är.

Det ter sig ofta som ett under att någonting kan fungera över huvudtaget och utan visa sociala överenskommelser som tid och pengar hade vi aldrig fått någon ordning på pusselbitarna, visst lider några få av oss en smula av vardagens punktlighet men utan tid hade inget bringat ordning ibland kaosmakterna. Man bör visa vördnad inför ett så snillrikt system som tiden och det är inte tiden som regerar livet utan det är du som sitter vid rodret och tar hjälp av den.

 

 

Under lucka 23 heter vi den sammanlagda tiden i livet, i spåret, vid kaffet, av mornar i bloggformat och av tacksamhet till system som gör det hela så mycket enklare. 

 

Ta god tid på er.

/ J

 

Det finns ett och annat inlägg att gå tillbaka och läsa när man tänker efter. Var fjärde dag basunerar vi ut våra innersta tankar och sen känns det som att texterna glöms bort. Vi borde med andra skriva en bok. Holavedens samlade verk. Tror faktiskt att det skulle blivit en succé. Nåväl, här är en text som jag skrev i samband med att vi grävde i våra egna minnen från Lidingöloppet. Om ett lopp som sent ska glömmas.

 

Lidingöloppet 2007. Två Ölmstadgrabbar tar lätt på uppgiften och går med hårt från start. Något de senare fick ångra.

 

Vi var talanger på den tiden. Oskolade och vi hatade alla som utgav sig för att vara bättre än vad de var. Vår drivkraft har alltid varit att besegra ”dom från stan”. Dom med flashiga klubblinnen och häftiga skor. Hade man det skulle man fan prestera.

 

Vår träning var gjord i Flättinge Döner. Där var det som mörkast och alltid två kilometer kvar till mål. Det var när vi tystnade där som båda visste vad som gällde. Liv eller död.

 

Startskottet gick och vi log när vi fick lägga iväg. 30 kilometer terräng. Visst fanns 2.15 som ett litet mål redan då. Vi sprang för arbetarklassen på överklassens ö. I ungdomen är sånt där en extra drivkraft. Upp till kamp.

 

Arbetarn hade i vanlig ordning avfärdat våra förhoppningar. ”Det är bara att ta sig igenom första gången.” Han visste vad han pratade om men det fattade inte vi. Vi flinade sinsemellan.

 

Vi hade tappat bort varandra efter några kilometer och var och en av oss fick nu klara sig själv. Men det gjorde inget. Det här var glädje. Och vi passerade ”stadsbor” på rad. Det regnade men det märkte vi inte ens. Vi var i zonen. Unga. OCH. Naiva. 

 

Inför hade vi småkollat på tunnelbaneförbindelser mellan Västberga och Centrum. Vi skulle ju givetvis dra till det på kvällen när vi var i huvudstaden. Partyskjortan var nerpackad och vi skulle nyttja den när vi skakat av oss det här lilla loppet. 

 

Det var väl runt 17 kilometer som jag insåg att nästan hälften var kvar och att det här förmodligen skulle bli tretton resor värre än befarat. Regnet var nu påtagligt och jag började nästan frysa. Samtliga av de som jag tidigare svischat förbi löpte nu om medans jag stod still. Jag var på väg att tappa det fullständigt. 

 

När jag och TK löpte var det inte tal om intervaller. Vi gav oss ut och körde hårt från början och avslutade alltid stenhårt. På den tiden var vi faktiskt jämna även om hans spurt alltid varit mig övermäktig. Men vi visste inget om pulszoner, kvalitetspass och kilometertider. På gott och ont. Ibland är det faktiskt skönt att vara lyckligt ovetandes. 

 

Jag minns 20-kilometerspasseringen. Och jag minns att jag var helt övertygad om att jag inte skulle ta mig i mål när jag såg 28-kilometerspaseringen. Två kilometer går inte. Hade jag tur så skulle jag klara sista milen på under timmen. ”TK slaktar mig”. ”Han får gå på lokal ensam ikväll”. Men mest av allt: ”Överlev.” De fanns där ständigt. Tankarna. På intet sätt positiva. Enbart självförnedrande. Och så benen. Fy satan.

 

Det värsta med att springa Lidingöloppet första gången är att man lär sig den hårda vägen. Sen är det inte säkert man lär sig ändå. Men det var som Arbetarn sa till oss. Han hade rätt. Som alltid. 

 

”TK har säkert hunnit gå och duscha, ätit och allt möjligt under den tiden det tagit för mig att gå i mål” tänkte jag när jag gled in i målfållan. Det var som vid många andra målgångar – även om jag inte visste det jag vet nu om konditionsidrott. Total likgiltighet. Total tomhet. Blicken, svår att fästa. Men jag lyckades fästa den på en gänglig man som knappt lämnat tonåren. Med någon form av vätska i hand stod han lutad mot ett kravallstaket. Tänk er TK, lika stel som en ispinne och blåröd i skinnet till följd av kyla och utmattning. Läpparna genomskinliga. Vi såg på varandra men jag tror inte vi sa nåt.

 

Det har senare visat sig att TK sprang ännu långsammare på sista milen än vad jag gjorde trots att jag gjorde en av mina mest blygsamma milpasseringar. Jag var tre minuter efter totalt. Vi har gått åt lite olika håll sen. TK blev 67:a 2008, 65:a 2013 och 10:a i 15 km-loppet förra året. Samma dag som jag spelade oavgjort med ÖIS i Anneberg för övrigt.

 

Vi duschade i kallvatten bakom en pressening – lidandet var inte slut – för att sedan åka mot Västberga. Vi checkade in och konstaterade att det icke skulle bli något centrumbesök i huvudstaden för dessa två herrar. Istället åkte vi ner mot macken – alldeles tätt intill G4S som två år senare utsattes för ett ganska så spektakulärt rån, men det är en annan historia – för att inhandla diverse godsaker. Vi är nog en av de få som handlat med kundvagn på OKQ8 i Västberga. Vill minnas att vi för säkerhets skull svängde förbi McDonalds också. Sedan följde ett frossande i kolhydrater och socker som aldrig varit mer okej än då. Vi somnade in som två små barn och drömde om Flättinge Döner.   

 

 

Frukten av samarbete, finna konstellationen, konstrurera tillvägagångsättet som frambringar den effektvåg som skjuter det hela framåt.

Förändringarnas pinnande vind.

Konstruktionen där två personers färdigheter balanseras till en jämnvikt där nyttan av den andres närvaro blir halmstråt som knäcker motståndet så man kan ta klevet in i nya dimensioner.

Hjälper en att nå det där sista som behövs för att skapa positiva förändringar.

Man tar tävlingsdjävulen till hjälp.

 

Ingenjören och jag har ett mördande pannbenspass som vi kör om hösten då källarhålets fuktiga luft känns torrare än utsidans grådiss.

Passet är 10x500m stakmaskin med 15 armhävningar(Ingenjören säger att han kör tjugo men jag tror han glädjeräknar) 20 sittups 20 KB swing a 20kg efter varje intervall.

Det blir 17min högpuls plus 150armhävningar 200 sittups 200 swingar.

Här kompenseras ingenjörens konditionsfördel av min vikt och längd samt jag med det är starkare i överkroppen.

Ärligt, ska man vara före får man plocka ut vad man har.

Tillsammans med skidgången så är detta det effektivaste pass jag hittat.

 

Att vi i Torsdags kunde spränga oss under artonminutersgränsen var efterlängtat men välplanerat.

Redan i början av hösten la jag Champangen på kylning enkom för detta tillfälle.

I vintras stannade det vid 18.04.

Så nära men ändå inte.

Jag har kört i källarhålet sen början av November, det har blivit endel roligheter som blandade timmen,20x250m,10x1k,3x5k med fyra minuters vila.

Nu var det dags för examen.

Öppnade stabilt på en jämnfart men halvvägs var det jobbigt, släppte upp tempot lite för jag trodde att jag kunde ta en hel del i en spurt.

Sagt och gjort 17,54.

Ingenjören öppnade sin dragkamp starkt medans jag bar ner glas och champange.

Han vandrade in i en riktig golgata sista femtonhundra, fick verkligen gå ner i källarn för att hämta det som fanns.

Han landade tillslut en sekund snabbare och succén var faktum, ekkorken gick i taket och källarens inneboende andar jublade och en flapprande golfapplåder kunde höras långt in på natten.

 

Vi har suktat efter det men inte varit kallade. År har gått med evigt dragande, men i torsdags var det dags att försöka igen. 5000 meter Skierg. Platsen var Tegelnästet där Palle har annekterat en del av garaget för sin tortyrmaskin. Förgående veckors skiergpass hade pekat på att det kanske skulle vara möjligt att nå den magiska gränsen på under 18 minuter.

 

Palle började. Han hade ett stabilt tempo upp till 2000 meter när han sedan började mattas lite och den beräknade sluttiden tickade upp mot 18 minuter när sista kilometern började. Men Palle höll idet och när 500 meter återstod började mätaren tyda på farter som skulle lämna många bakom efter 16 minuters fläktande. Han tuggar sig tillbaka och låter maskinen rulla dom sista metrarna på klassiskt Northug-manner och glider in på 17:54.

 

Nu är det min tur. 3 minuter uppvärmning utöver lite löpning.

Det går rätt lätt och displayen visar att jag ligger nån sekund före planen.

1000 meter passeras, 2000 m passeras. Nu börjar det bli jobbigt och vid 2500 vet man att det är hälften kvar. Displayen säger dock att låga 17.40 är möjliga.

3000 m, pannben.

3500 m, bara 1500 kvar och jag börjar räkna på hur mycket jag kan tappa och ändå klara sub18.

4000 m, fortfarande mer än 3:30 kvar. Palle börjar här skrika frenetiskt efter att ställt upp champagnen på punkhögtalaren framför mig. Nu måste jag ju klara sub 18!

600 meter kvar, jag funderar seriöst på att bryta. Allt är en dimma. Fokus på att hålla siffran 50 borta från displayen. Palle skriker fortfarande.

300 meter kvar, 1 minuts slit kvar. Nu är det bara att spurta…om man kunde spurta, det händer liksom inget.

Slutet, siffrorna på displayen minskar. Plötsligt är dom bara två kvar, sen bara en. Jag drar 3 gånger till och förstår att det räcker nu. Ett garagebetonggolv har aldrig känts så skönt som i denna stund. Tiden stannade på 17:53. Palle ångrar nog att han gjorde en Northug-målgång.

Jag hör en champagnekork flyga och två små dricksglas fyllas av den franska sportdrycken. Efter några minuter är jag på benen igen och vi gläds åt framgångarna tillsammans. I denna surrealistiska lokal där det hänger tavlor med könsorgan på väggarna, står en pokal från DM i plöjning 1947, finns diverse punkinstrument och en skierg. Det är en ny era, sub18 eran, vi har pressat varandra dit. Vi är bättre än någonsin. Det är värt att fira med champagne!

 

Av hänsyn till familj och sambo så kommer inte alla bilder från kvällen att visas men här kommer några.