Lucka fem – Decembers färg är rödvit.

 
Uttömd, urblåst energinivåerna blinkade rött.
Alla backar så långa alla klot som ska rullas över kanten så tunga.
Den fysiska rörelsen är inte enabrt jakten på tiderna utan kan vara andhämtning, ombesörjelse.
Fan låt oro, frustration bli till en blöt pöl på golvet.
Öma och stela muskler spänns, spänns ut och börjar ta form av sitt forna jag.
Det är aldrig försent att komma igen.
 
Jag körde en halvtimme i källarhålet, för framtiden, för den inre fridens skull.
En smörjelse av ljus genom andning i det råa kalla.
Allt kändes som en dödsdom men sakterliga började det krackelera och falla av mig.
Efter att kroppen fått sjuda ett tag så klarnade blicken, spänsten och leendet var tillbaka.
När allt kändes som lättast spände jag loss remarna gjorde min stretching duschade och slog mig ner med ett äpple och utbyte några fraser med konstnären.
Livet var en lek och jag höll i tärningen.
 
Helljuslycktorna fångade en räv den kvällen.
Precis intill diket mellan åkern och grusvägen.
Den sprang bort tog ett halvvarv sprang tillbaks för att sedan hoppa till i åsynen av min nu stillastående bil, den stannade up för att sedan springa bort en bit igen vände upp kvickt och tillslut sätta sig ner.
Den vita bringan lyste likt ett sken i mörkret.
Han, hon, hen var så vacker där ute på vallen.
Den stirrade rätt emot mig och jag rätt på honom.
Jag satt där mitt på vägen och tänkte att jag kommer inte ge mig.
En liten del av evigheten passerade sen vände han om och gav sig iväg.
Kanske var det en sork han hade haft ifrån första början.
Jag följde hans vita svans tipp som en ljuskäggla över åkern in i mörkret.
 
Det där ville inte riktigt släppa, det fastnade i mig.
Jag blev förförd av det där, som en smekning utmed sidan upp över revbenen tättintill på ett dansgolv till musik man aldrig erkänt.
En hand som vandrat över nackhåren, en viskning, en rytm för att sedan skingras.
Jag tänkte på räven när jag gick till sängs den kvällen.
Den fanns kvar när jag vaknade nästa morgon.
Jag tittar efter den när jag åker förbi på grusvägen.
 
Under lucka fem finns alla mötena, de stora de små.
En hälsning, några fraser, ett handslag kanske en framtid.
En dialog ett samtal.
 

2 kommentarer

  1. Så jävla vackert! "Fan låt oro,frustration bli till en blöt pöl på golvet".. Borde skrivas ut på recept av läkare i dagens oroliga samhälle.

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑