En djävulsk resa

John Bauer Trailrun blev sannerligen en grisig historia. Blöt och jävligt. Men kul. Så som ett terränglopp ska vara. Hade förmånen att inviga nya skor, ett par Salomon som fanns på extrapris men med rejäla sulor som lämpade sig för ett nerdränkt Huskvarnaberg i september. 
 
22,5 km skulle malas och redan efter nån kilometer blev det riktigt jobbigt när vi korsade Strutsabackens väg för första gången. Sen var det nästan uppför hela första fem kilometerna. I princip. Jag har lite svårt att redogöra för var vi var och hur det var egentligen. Inte för att jag redan då var förlorad, utan för att terrängen var skiftande och en klumpeduns som jag hela tiden fick parera stegen. Men det flöt på bra, trots att jag dagen före laddat lite för hårt i skogen när jag fortfarande trodde att jag inte skulle få springa loppet. Tyvärr blev det ett ingenmansland för mig i mitten av loppet och det blev till att soloköra i 6-7 kilometer. Ändå mycket över förväntan. När jag dök upp vid en vätskekontroll efter dryga 17 km sprungna frågade dom mig om jag ville ha sportdryck eller vatten. ”Jag vill ha allt ni har” blev mitt svar. Men sällskap vet i tusan om jag ville ha men det var precis vad jag fick. Jämngamle Fredrik Seppas från Tenhult dök upp bakom. Vi har under hösten mötts i två tidigare lopp. I Lidingö On Tour på Hallby vann jag med sex sekunder. På Blodomloppet krossade han mig i spurten. Och nu var vi alltså i hasorna på varandra igen. Han var definitivt i slagläge när han närmade sig och hade ett så kallat momentum. Men det skulle dröja ytterligare någon kilometer innan han var förbi. I början försökte jag ta rygg men tappade den och fick inte riktigt kontakt. Bakåt var det lugnt så det handlade nu om att överleva med en ångestklump i magen på grund av den där förbannade slalombacken som närmade sig. När halvmaran klockades av bar det av nerför och vips så var vi där. Vid foten av backen…
I rygg igen och….
…förbi.
 
”Äntligen” utbrast jag och började arbeta. Ganska snabbt insåg jag att här var det trötta herrar framför mig. Minst lika trötta som jag. På nästan nolltid hade jag ätit ikapp runt 50 meter på Seppas och gick om. Att springa hela vägen var omöjligt. För att inte säga dumt. Det måste gå minst lika fort att gå. Jag körde 10/10-principen. 10 steg gång – 10 steg löpning. Ganska vägvinnande ändå då jag hade tionde bästa backtid(en separat tidtagning fanns för detta). En placering bättre än vad jag slutade i mål. Trodde att jag var hyfsat klar i skallen här i backen men missade att Palle, Markus Qvarnström, Eric och min egen dotter hejade friskt bara nån meter ifrån mig. Fick senare se en film på eländet när min oerhört ograciösa löpstil i backen orsakade jubel. Jubel som jag tyvärr aldrig tog in. Kan tyda på att jag var hyfsat trött. Hade ju tagit på mig en Kabe-tröja att springa i bara för att hylla Markus i ”hans” egen backe. Han har ju praktiskt taget Strutsabacken i trädgården nämligen. Nåväl, nu missade jag min hejarklack men tack ändå för stödet kära vänner. Och tack Eric för att du tog hand om Molly. Hon har nu inte bara varit med på ÖIS-Loppet och Holavedsmästerskapet i Peter Nilssons helvetesport. Hon har nu också spanat in mjöksyregråtande löpare i Strutsabacken. Känns som att min del av uppfostran så här långt har skötts exemplariskt. 
Kabe Rental-tröjan blir aldrig sig lik…
 
Lättsaltade chips i målfållan var en riktig höjdare. Där las grunden till den resterande dagens frosseri i kebabpizza och senare fläskytterfilé. 
Imponerande snittpuls måste jag säga.
 
Nästa inlägg från mig kommer handla om ÖIS-Loppet. Glöm inte att anmäla er! 

5 kommentarer

  1. Go tuttskav, fixar en ny tröja! Bra krigat hela vägen/ MQ

  2. Tänk att en kan bli beroende av Holavedenblogg! Ni är så bra hela bunten!

  3. Håller med ovan?

  4. Stabil morgonläsningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑