Flyt i tillvaron.

 
”Hit kom folk för att dö, jag kom hit för att jag verkligen ville leva.”
Norra rasten, Hovaskog 21 Augusti 2015
 
 
Dödssprånget är en 100 fots djup spricka i berget.
En självklar plats för en ättestupa.
När man föll ner för bergssidan var det för att man ville, för att någon annan ville eller för att döden ansågs lindrigare än den bestraffning som man anade vänta.
Platsen är Gunneryd, Ölmstad.
 
Här har Anders Boestad slagit sig till ro för att förvalta den plats hans farfar förvärvade för åttio år sedan.
De flesta som läser det här känner till Anders, han är en sådan som man känner till, känd för att hålla stabil form livet igenom.
En skidåkare, jägare, far och företagare.
En karl helt enkelt.
 
Anders lever sina dagar kring doften av asfalt och när jag ringde och meddelande att Vättern låg som en spegel hade han precis tippat sista lasset i läggaren, någonstans neråt Värnamo.
Vi möttes någon timme senare vid den perfekta angöring till vattnet som isen skapat och användes av Per Brahe på den tiden han styrde över allt och alla.
Anledningen till möttet var ett pass kajakpaddling.
Anders har två kajaker, modell bra av märket Point 65.
 
Ut på vattnet gick det först lite vingligt sedan snett men sen gick det bättre.
Jag tror starkt på kajakpaddling som träning, avkoppling, äventyr och naturupplevelse.
Vi paddlade norr över och visingsö verkade så nära, bara ett par paddeltag bort fast verklighetens karta sa sju kilometer. 
Vacker ö, speciellt nu i Augusti när sädesfälten lyser gula emot ridån av konungsträd och en molnfri ljusblå himmel som kuliss.
Anders är snabb och jag paddlar snett medans några fiskgjusar seglar över oss, en med bärgad fångst i klorna.
Vid flatberget flacksar en skarv förbi, i folkmun känd som ålakråka, ett skadedjur.
Vi observerar inte naturen, vi är mitt ibland den.
 
Vi vänder om vid Ölandsbrygga när vi såg kyrktornet dominera bebyggelsen borta i Gränna.
På hemvägen går det fortare och även rakare.
Vi kryssar mellan kräftflöten och siklöja eller annan småfisk hoppar i ytan.
Om man samlar på minnen så var det här ett guldkorn.
En upplevelse som i framtiden kanske kommer att betraktas som den gamla goda tiden.
Innan artificiell intelligens, börsras och miljöförstöringen fått sina konsekvenser.
På den tiden man badade i dricksvatten, njöt av Augustis ljumma frihet och såg natten komma med en lågt hängande ostfärgad halvmåne.
Allt var sådär perfekt.
Så som det är i den goda tiden.

2 kommentarer

  1. Det är en fröjad att läsa det du skriver, man får fina bilder!

  2. Vår farmor som blev 99år och levde större delen av sitt liv på Hovaskog Rast, fick frågan när hon var i livets slutskede om hon tyckte att hon hade haft ett bra liv? Hon svarade, ja , för jag hamnade på rätt plats i livet. Och man kan förstå vad hon menar när man befinner sig på denna plats alltid nära nära naturen:)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑