Som jag skrev om sist så är simningen på Axamo triathlon en prövning för mig. Starten går och jag springer så långt jag bara kan men till slut får jag ge upp och kasta mig ut mot första bojen. Maxtempo i en ouppvärmd kropp gör att halvvägs till första rundningen börjar tvivlen komma. De korta små andningspauserna i crawlen börjar mer likna en krokodils dödsrullningar av en gnu. Att sen hålla riktningen är bara att glömma. Taktiken blir att simma nära nån så att kroppskontakt kan erhållas som navigationsmedel. Vid rundningen börjar den den stora prövningen. Det är långt till nästa boj. Jättelångt. Vattnet är grummligt och fartkänslan är obefintlig när jag försöker balansera ansträngninen mellan att simma fort och att överleva. Det resulterar i nån slags halvmesyr av båda. Men så kommer så den lilla röda bojen där och jag kan svänga mot fast mark igen. Hoppet börjar åter spira och jag ger mig den på att crawla hela vägen till stranden. Efter diverse kursändringar ser jag botten under mig och i iver försöker jag springa men bottnar inte. Simma lite till. Repetera. Men efter några försök finns den där under fotsulorna, sanden. Spring runt bryggan och påbörja nästa varv i min ensamhet då alla andra tagit sitt förnuft till fånga och anmält sig till ett-varvs-klassen. På väg ut mot första bojen igen ser jag ledaren lämna vattnet för att byta vatten mot asfalt. Själv har jag en lång resa kvar innan jag kan stappla mig upp över stranden, groggy och ohjälpligt sist. Men jag kämpade i varje fall och träning det blev det.

Jag är i Spanien. Träningsläger tänker ni men icke. Snarare tvärtom. Dottern och sambon är med och hela syskonskaran med tillhörande kusiner. Det är mer en gin och tonic-resa än traillöpningsresa om man säger så. Även om det finns möjligheter här i L’Estartit på Costa Brava-kusten. Bergen slingrar sig utmed kustremsan och man blir ju sugen. Skorna är med i alla fall. Målet är att få till ett pass. Det är målet men det är sekundärt denna vecka. Men jag är inte dum på det viset så jag försöker få till träning i vardagssysslorna. Jag erbjuder mig alltid att gå och köpa vatten. Tunga lass och med ett ständigt armcurlande på väg tillbaka så får man ett effektivt 10 minuter långt pass som garanterat ger eftersvettningar. Igår kväll fick jag dessutom bära hem min svåger. Dock inte på grund av fylla. Han lyckades stuka foten rejält under gårdagens vattenlek och kunde sedan inte gå. 

Men just nu funderar jag mest över om det ska bli något Tourlöp. En idé som föddes under årets Tour de ski. Fredag till söndag. 5 lopp med distanser från 800 upp till 15 km och med en avslutande stigning uppför Strutsabacken. Nästan som Alpe de Cermis… Örnen nappade direkt. Fler kanske?

Allt gott härifrån. Hoppas ni mår lika bra därute. 

/Sluggern 

 

 

Första gången jag mötte Rune var en majdag 2011.

Järsnäs gymnastikförening, där jag satt i styrelsen skulle ha tjugofemårsjubileum.

Det skulle firas genom en heldag med allehanda aktiviteter runt Järsnäs skola och gymnastikhall.

Min vän Anders Nilsson som också satt i styrelsen arrangerade en Strongman tävling.

Anders som går under namnet ”Spislyftarn” sedan Aftonbladet hade en kampanj kallad återbäringen i början av tvåtusentalet.

 

Kampanjen gick ut på att folk fick önska sig vad som helst och några väl utvalda fick sin önskan uppfylld.

I egenskap av Sveriges starkaste bonddräng 2002 önskade han sig riktig träningsutrustning så han slapp lyfta en spis. 

Reklamfilmen som gick i Tv4 är redan legendarisk.

Ni kan se den själva här nedan.

Som sagt tävling blev det och det var Rune som höll i det administriva under tävlingen som inbjudan, resultat m.m.

 

Rune är en fena på att arrangera saker.

På åttiotalet var han med styrkelyftnings landslaget på olika uppdrag samtidigt som han var domare och styrelsemedlem i Bodybuildingsförbundet.

En dag stod han i ett hotellrum i Göteborg och kollade ut över Skandinavium när tanken döck upp i huvudet att Sverige ska arrangera Vm i bodybuilding.

Han började bearbeta Skandinavium som hoppade på tåget.

Under ett styrelsemöte sa Rune ”Nästa år skickar vi ingen till Vm.”

Alla blev lite förvånade innan nästa replik ”Vi arrangerar det själva.”

Genom sitt kontaktnät så bokade han alla rum i hotell Gothia ett år innan det var byggt.

 

Arrangemanget blev en succé.

Hela grejen med att få lyckade arrangemang är att få ekonomin att gå ihop vilket Rune lyckades med.

Bodybuilding var så populärt under denna tid att biljettpriserna kunde hållas relativt höga.

En bra plats kunde kosta femtonhundra i förköp.

 

Efter att vm blev så lyckat så fick Rune arrangera Mr Olympia 1987.

Större en så kan det inte bli inom Bodybuilding.

Han fortsatte sin bana med att plocka Strongman sporten till Sverige i mitten på nittiotalet.

Först arrangerade han Melleruds starkaste man för att helgen efter arrangera Sveriges starkaste man på Skara sommarland. 

Rune hade övertalat en vis Magnus Samuelsson att ställa upp och kvällen efter kom Magnus fram och tackade för övertalningen som Sveriges starkaste man. 

Finland arrangerade Världens starkaste man och Rune fick ljuga om både Magnus vikt och längd för att få honom med i tävlingen.

Magnus blev tia första året och resten är historia.

 

Det var inte bara Sveriges starkaste man Rune var först att arrangera utan även Sveriges starkste bonddräng, starkaste kvinna, starkaste junior och olika former av showlifting.

Han var också den som började med Athletic Fitness i Sverige.

Han har arrangerat över 200 Strongman tävlingar men det häftigaste var en turné han arrangerade 1989.

 

Runes fru gick bort i Cancer och Rune ville arrangera något med större betydelse än ett idrottsarrangemang.

Så 1989 drog han ut på en 1200mil lång turné till förmån för Cancerfonden.

Turnén hade 257 evenemang och ett 70tal olika artister där ibland Trippel and touch.

Volvo skänkte fem nya 245er och OK stod för all bensin.

Rune hade en stab på 12-15 personer och en länsman i varje län som guide så man slapp att läsa kartor.

Det var biljett intänkter, försäljning samt att folk kunde skänka pengar till fonden.

Landsbygdsorter skänkte mest större städer minst.

En gammal tant skänkte hela sin gård! Hon hade ingen släkt kvar, den hade nämligen dött av cancer.

När turnén var över så var överskottet hela sju miljoner kronor.

Det var något av betydelse.

 

 

 

 

 

Sommarens onsdagskvällar brukar vara synonymt med Axamo triathlon. Denna folkfest där konditionssjälar från vätterbygden samlas och mäter sina krafter. Allt avslutas med en gratis festis och kexchoklad. Jag är inte svårövertalad till att följa med min triathlon-motioneraned (jag vill gärna använda ordet satsande men tävlingsjävulen är inte lika starkt rotad som på unertecknad) sambo dit…you had me at Festis…så att säga. Simningen är för mig en prövning, åter till detta i nästa inlägg. Men med en hälsena lika sargad som Greklands ekonomi så får jag hålla mig i vattnet och på cykeln. Så det simmades två varv och cyklades, sen var jag nöjd. Rullade bort runt sjön för att heja. Borta vid Sandbäckarns hus såg jag min sambo för första gången med god fart plocka in på trötta medelålders män i lycra ”löpandes”. Nästa gång jag stannade till var några hundra meter innan målet. Här kommer hon nu med betydligt mer klipp i steget.

Efteråt sa jag ”Det såg ut som du tog i mer på slutet?”. Svaret jag fick var chockande. ”Nej, jag tänker på Adam Sernheim”. Denna gisebro-triatlet-småbarnsförtälder-norrlänning figurerar alltså i min sambos tankar. ”Varför?” frågar jag något spänd på svaret. ”Jo, när jag blir trött tänker jag på att jag ska springa som Adam. Han har ju så bra löpsteg och då går det snabbare”.

Ingen dålig komplimang för Trädfursten, både jag och Gossebarnet är tydligen helt brädade när det kommer till graciöst löpsteg. Var Palle och Sluggern befinner sig i rangordningen diskuterades inte.

 

Så dagens tips om du vill springa fortare är: Tänk på Adam Sernheim!