Månad: juli 2015 (sida 2 av 7)

Den evighetslånga striden.

 
Detta är del fyra och näst sista delen i Johans sommarserie om styrkesportslegenden Rune Andersson.
 
 
 
När det rämnar dras många ting med och det går fort utför.
/Johan i Bosgård.
 
 

Under Vm i snöskottning i Grästorp 1982 fick Rune ge sig.
Längdskidåkarna var för starka.
Rune var starkare med det krävdes en enorm kondition att flytta en kubik snöhög.
Skidåkare älskar snö, Rune har blivit mer tveksam på senare år.
 
För ett femtal år sedan när landet låg inbäddat i en tjock och tätt snöbädd hände katastrofen.
Rune hade byggt en stor hall på tretusen kvadrat, där han hade sitt lager och även hyrde ut lagerplats till andra företag. 
Hallen rasade ihop.
Tiominuter innan smällen hade Rune gått igenom hallen men var påväg in i huset när han hörde smällen.
Han hade under veckan haft en byggnadsfirma på plats för kolla om dom behövde vidta några åtgärder pga av det tjocka snölagret men man gjorde bedömningen att det inte var nödvändigt.
Men en punktbelastning gjorde att hela hallen föll ihop som ett korthus.
Hade inte Rune dött av att ha fått taket i skallen så hade lufttrycket ifrån raset kunnat dödat honom om han nu inte befann sig där han befann sig.
 
Hallen var värd ca tio miljoner och var som sagt inte bara lager åt hans företag utan till flera företag som nu tvingades att flytta sitt lager och därmed förlorade Rune inte bara sitt lager utan även sina hyresgäster.
Försäkringsbolaget klassade det hela som en naturkatastrof och erbjöd en ersättning på noll kr.
Ett elände kommer ju sällan ensamt.
Hallen låg i direkt anslutning till ladugården, intill den delen där Rune drev ett gym.
När hallen försvann så var isoleringen till omklädningsrummen för dålig så vattenledningarna frös sönder och det blev en vattenläcka modell större.
Ladugården innehöll inte bara ett gym utan även ett visningsgym för utrustningen han sålde, en fullstor boxningsring och på logen en komplett Atletic Fitness hinderbana.
Lagerhallraset medförde ju naturligtvis att han blev orolig även för ladugårdstaket och tog ditt en maskin som skulle hjälpa till att skotta av massorna ifrån taket men chauffören somnade och det slutade med ett hål i taket.
Eländernas elände.
 
Banken ringde och var orolig över sina pengar naturligtvis.
Rune sa
– Vad bra att ni ringer jag kommer in till er nästa vecka, jag vill diskutera om att bygga några vindkraftverk.
När det ser mörkt ut på ett plan fanns ändå ljuset i nya projekt.
 
Rune hade gjort ett prospekteringsarbete om att bygga tre st vindkraftverk på sin mark som är 300tunnland åker.
Det var en investering på hundramiljoner.
Rune skulle inte äga allt själv men var en av delägarna.
Dessutom skulle han arrandera ut marken till verken.
Då gick försvarsmakten in och stoppade byggplanerna.
Han fick aldrig något bygglov.
Han kunde stå på sin mark och titta och se vindkraftverk i stort sett i alla väderstreck men nu var det tydligen inte ok att bygga fler.
Här slutade Runes elände för den här gången.
Det var tur att försvarsmakten stoppade byggplanerna.
När man tittar på kalkylen idag så skulle den gå ca 52 000kr back i månaden.
Och arrendet för marken skulle vara 4% av det årliga nettot.
Blir det inget netto blir det inga pengar.
 
Man måste ha tur ibland.
Man kan aldrig räkna med turen men när den kommer gäller det att omfamna den hårt och vänligt och känna tacksamhet över livet.
 

Gold rush i Holaveden

Det har känts i luften de sista dagarna. Nånting är på gång. Ryktet har inte gått än men inom de närmsta veckorna kommer nog hörsägnerna att vandra från blogg till blogg. Slutet på juli och några veckor framåt brukar vara då det går hitta dem, hjortronen. Nån dag försent och dom ligger mosade i mossen. Igår gav jag mig ut på samlartur. Inte för att förrådet sinade på något sätt efter förra höstens skörd utan för att jag har ett bärsamlarbehov. I Holaveden finns hjortronmarker trots sin sydsvenska placering. Har man bara sprungit tillräckligt där så hittar man dom små ställena. Nu råder det åter ett överskott inför höstens våfflande i frysen!

Holaveden on tour: Roca Maura

I en vecka har jag suttit och förundrats. Suktat och funderat. På den femte dagen kom så orden: ”Mina vänner. Jag ska nog ta en löptur.” Jag har varken Örnens självförtroende eller Sernheims löpsteg så att springa intill stranden och flasha mina brutalt välfyllda biceps var aldrig ett alternativ. Jag drogs till det det jag förundrats över i en vecka. Berget som bara ligger där och väntar. Roca Maura. 225 meter över huvudet på mig. L’Estartits beskyddare. 

1 km från mitt boende började det. Och då var det som att springa Norra Kleva förbi Markus Q:s hem. Med andra ord: Jävligt brant. 
Jag njuter men ändå inte om en säger.
Ja ni ser själva. Vidunderligt vackert. Bara efter de första två stigningarna. Det ska tilläggas att klockan är 12 och enligt Anders Celsius skala är vi på de gamle hederliga 35.
ROCA MAURA o jag.
Jag insåg när asfalten tog slut att skyrunning är lite svårare än man tror. Emelie Forsberg kallar det dans. På tal om det. Det finns/fanns ett band vid namn: ”You say party. We say die”.Det sammanfattar min och Emelie Forsbergs inställningar till dans. Eller vad det nu handlar om.
Ja. Det står två bergsklättrare där.
Precis över mitt huvud ligger det en camping. Där bor jag.
Att springa nerför går fort. När jag var på väg ner vid den här kurvan bestämde jag mig för att göra det motsatta. 200 meter upp slutade det rycket i….
Total andningsnöd!!!
Väl nere på havsnivå började värmen göra sig påmind. 
Men vid svärfars husbil väntade belöning.
Och ett välförtjänt dopp med Molly. 1 år gammal igår btw. Exakt 27 år yngre än Charlotte Kalla. Så vänta 20 år så ska ni få se på annat. Behöver jag tillägga att Roca Maura ligger i bakgrunden?
Idag blir det Barcelona. Imorgon hamnar vi åter på svensk mark. Då börjar allvaret. Vägen mot Lidingö is on!

Triathlonpremiär

Så har även örnen debuterat vid axamo för det här året och det innebär alltså att 2/4 av bloggkollektivet vågat sig i vattnet. Nu väntar vi med spänning tills övriga medlemmar ska ställa upp och sen kan vi presentera en intern resultatlista. 

Simningen gick bra, inte snabbt men bra. Med tanke på att jag inte simmat en meter på över ett år är jag väldigt nöjd. Crawlade likt en örn flaxar och efter två varv var jag uppe ur vattnet. Före Sernheim, viktigt för den interna kampen som var dagens viktigaste race. Jag simmar lite snabbare än Adam, (inte bättre, men snabbare) men han är å andra sidan uppvuxen där det är vinter på riktigt och isarna på vattendragen håller i sig ända fram till augusti. Inte konstigt att vi här nere i söder kan träna mer simning. 
Cyklingen var riktigt tung. Tänkte på mina bortrövade cyklar och blev lite sentimental. Fick låna en fin gammal bianchi av Sernheim dagen till ära som funkade riktigt bra. Tempobågar och allt, låg dubbelvikt och kände mig väldigt aerodynamisk. Strax innan vändning var norrlänningen i kapp och sedan växeldrog vi in till mål. I ett motlut la Adam in ett ryck och försökte gå i från. Luckan blev inte jättestor och jag lyckades täppa till ganska fort. 
I växlingarna märks skillnaden. Det jag gör, gör Adam på halva tiden – minst! Ut på löpningen fick han lika långt  försprång som det tar för mig att knyta skorna, men jag var ikapp relativt kvickt och gick ifrån med det samma. Försökte hålla fart men benen är fruktansvärt tråkiga efter cyklingen. Om ni inte vet hur det känns är det värt att testa, ni gör det enklast på axamo triathlon nästa onsdag. Simmade, cyklade och sprang utan klocka så ni får klara er utan tider. Huvudsaken är att jag var före Adam i mål, men det tog nog inte så hårt på honom tror jag. 
Med lite simträning, cykelträning och framför allt löpträning efter cykling går det nog kapa ett par minuter på tiden. Men inte så många. Kanske kan snudda på norrlänningens PB en vacker dag. 
 
På tal om triathlon. 
Har ni inget för er på lördag tycker jag ni ska bege er in till stan och heja fram hemmahoppet Erik Holmberg på Vätter Challange. Jag tror han uppskattar alla typer av hejarop, men ni behöver inte kasta urin i ansiktet på honom som någon gjorde mot Chris Froome i TDF. Vilket as. 
Ha de gott. 

Spännisar som är spända inför den spännande duellen. Jag var en av få som simmade utan våtdräkt men jag hade ett konstant och jämt läckage så jag höll värmen rätt bra. Berätta inget för Adam för jag lånade hans byxor…

En handlare i generna.

 
Detta är del3 i Johans sommarserie om Styrkesportslegenden Rune Andersson.
 
I folkmun pratas det ibland felaktigt att affärer ska vara som poker.
Att det gäller att få högst möjliga betalning vid varje affär.
När jag en kväll satt och pratade affärer med Rune i hans dalsländska herrgård sa han precis så som Roger Akelius har beskrivit det.
Affärer handlar om att båda parter måste bli nöjda, känna att man gjort en bra affär och fortsätta handla återkommande för det är volym som tillslut gör den stora skillnaden.
Tjäna lite hela tiden och förvalta pengarna smart så blir slutresultatet bra.
Produkter har oftast en väg att vandra i näringskedjan, då är det viktigt att alla får sin del av kakan.
 
Rune började sina affärer redan i unga år.
Den första riktigt bra affären var att samla på femöringar.
Äldre skänkte gärna sina femöringsmynt som låg och skramlade i fickan när pojken berättade om sin samling.
Många bäckar små kan bli stor flod.
En annan grej var att samla på frimärken och få hela skolan att samla på frimärken, då kunde Rune sälja sina dubbletter och fortsätta att köpa in nya.
Annars var s.k selpinnar till hästar den verksamhet som gick bäst i dom unga åren.
 
Att handla låg redan i generna.
Hans släkt drev lanthandlar och Rune övergick till att sälja protien på sjuttiotalet.
Och på åttiotalet blev det träningsutrustning,något som han fortfarande håller på med.
Först tillverkades grejerna nere i Borås av Magnus Hellström och senare köpte han utrustningen ifrån Norge.
Han skulle även starta sin egen tillverkning men det blev av olika anledningar aldrig av utan istället fick han agenturen för Body-Solid i Sverige. 
Ett Chicago företag som han fortfarande arbetar med.
 
På åttiotalet sålde han bänkar och enkla hemmagym på alla Domus och Obs varuhus och senare i alla sportbutiker både i Sverige och Norge.
Som mest sålde han tretusen ton gymutrustning om året.
 
På åttiotalet var även Rune med och lanserade streetbasketen i Sverige och andra amerikanska idrotter som amerikansk fotboll och baseboll.
Affärerna gick så bra att han fick ett eget skyltfönster på banken.
Utan lån men med ett kassaflöde på hundra till tvåhundratusen i veckan så var han en respekterad man.
 
Alla affärer gjorde att han började bli trångbod så han fick ge sig ut efter nya lokaler.
En anledning till trångbodheten var att han notorisk samlade på allt mellan himmel och jord i hans intressesfär.
Genom att han hade både eget och andra företag som hyresgäster så hade han ett bra förhandlingsläge hos banken för sitt inköp.
Han var och kollade på Stora Bjurum men det blev tillslut en dalsländsk herrgård.
Inte långt ifrån Europas längsta väg E46.
 
Han hade känt till gården sedan han var liten och när folk i trakten fick höra att han var den nya ägaren så trodde de knappt sina öron.
På gården blev det fullt ös direkt med Strongman tävlingar,marknader och antikvariat försäljning.
Eget tivoli och konferencier fanns på hans marknader och mässor!
Man byggde även en scen som man kunde fälla ut ifrån loggväggen, där spelade dagens trubadur.
Hans samlingar är enorma och det var en vis känsla för en boktok som mig själv att gå i biblioteket inne i gamla stallet.
En samling på över hundratusen böcker.
Allt ifrån Strindberg till gamla läkarböcker.
En samling böcker så väl iordning att barn till Svenska intellektuella storheter har kommit och bett Rune ta hand om deras frånlidna föräldras boksamlingar.
 
Då när vi satt där och pratade den kvällen så pep det till lite överallt i tid och otid.
Rune berättar att han har stoppur liggandes lite överallt och att det inte är någon idé att ta rätt på dom.
Tiden går och fylls av nya spännande projekt.
Att känna sig lycklig är att känna spänning inför framtiden.
 
 
Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑