Löpeld

Det finns något djupt tillfredställande med att elda. Så enkelt, så fantastiskt. En tusenårig tradition som fortfarande stillar ett begär hos den moderna människan. Desto större inte alltid bättre. I skrivande stund ligger jag inknökad i ett militärtält med tio andra grabbar och lyssnar på hur kaminen smäller och smattrar. Det röda skenet lyser upp tältet bara 10 minuter efter tändning. Smällarna från kaminen skiljer sig beroende på träslag och jag har fattat tycke för gran. Ett speciellt ljud som man känner igen omedelbart. Efter ett par rövarhistorier lugnar det ner sig och det enda jag hör är mina egna andetag och tankar. Har svårt att somna, kanske beror det på att jag är alldeles förälskad i det säregna ljudet från kaminen. Eller så beror det på att jag ligger och tänker helt uppslukat på  på diverse kilometertider. Finns det inget vettigare att tänka på, ge mig vad som helst. Går det öppna på 16:30 nästa helg? Går det avverka sista kilometern på 3:15? Vilka intervallpass är effektivast för att kapa tid på milen? Jag blir helt uppslukad av tävlingstanken och känner hur hjärtat börjar dunka hårdare och hårdare. En löpeld som dunkar i bröstet.  Lägger på ytterligare en granbit och kryper ner i sovsäcken igen. 

Livet e gött. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑