Exile on main street.

 
Haha, ja dör.
Arvid Öhrn.
Under fyra nätter och tre dagar förnekade han start i vätterspelen med efterföljet att han krossade motstånd och hembärgade en grill.
Man vet aldrig vart man har honom och kan inte lita till hans ord.
Ty sådan är generationen som växt upp med Johan Olsson.
Prestationsgenerationen.
Skulle bara titta förbi och säga hej skyllde på blott tjugo vårar och klent ölsinne för att sedan dricka ljus rom likt Ernst Hemingway och äga dansgolvet i tre timmar.
Min salut är förevigt tillägnad dig Arvid.
 
Jag har hamnat i blåsväder.
På hemmafronten ett bråk, en disbyt, stor konflikt.
Inget världproblem men ett problem att samleva.
En björktrast anser att jag bor fel.
Jag hävdar att jag bor rätt men att hon kan flytta eller lära sig stå ut med mitt boende.
Hon bajsar på mig när jag går ut om morgonen.
Inlikt mina böcker så har hon ungar väldigt nära.
Ser mig som ett problem, ett hot.
Jag tycker hon kan dra åt helvete för jag bor här året om, inte hon.
Härromdagen träffade hon rätt i kaffekoppen. Plopp.
Varmt kaffe skvätte upp på handen och jag skrek ut min ilska rakt ut i grannskapet kvart över sex.
Jag vet att man moraliskt inte kan skjuta någon och gräva ner dom bakom huset men,
Jag vet vart du bor din jävel, passa dig ditt maskätande äckel.
 
Efter fått ur mig det måste vi tala om viktigare saker än samboskap.
Sillarännet 2015.
Lika bra att Robert åkte iväg på träningsläger till Österlen.
Han kan ju ändå inte göra någonting med måtta.
Tala om obalanserat förra året.
Femton och en halv fucking kilometer på Midsommarens morgon.
Efter en sillbit och ett par tre öl låg jag paralyserad i hängmattan i Vistakulles svar på Gonaive.
Ska du inte komma med och leka Johan?
Nej ni ser väl att en man ligger och dör här, visa respekt.
Folk förstår så lite om femton och en halv kilometer.
 
Robert drog mot Johannesört och havet men Sillarännet levde vidare med mer passande distans 2000m.
Vi var fem man som kom till start.
Två jättesmala killar bara försvann direkt.
Efter fyrahundrafemtiometer såg jag aldrig dom igen.
Och då ska sägas att vi sprang på en raksträcka.
Den femte var hjulbent och släppte direkt men den fjärde hängde i.
Jag drog tåget i för mig hyfsat tempo 3.32 första kilometern.
När vi passerade den bruna sommarstugan med den stora blommande rododendron skrek han till ett kort högt ”ahhh” för att sedan stöna och skrika vid upprepade tillfällen under 3-400 meter.
”ahh” ”iiiiihh” ”ehhh”.
Det korta aggressiva stönandet gick mej på nerverna rejält och jag höjde tempot, fick syra och gick emot döden.
Idioten sprang ifrån och 150m innan mål blev jag omspurtad av den hjulbente.
Femma och sist på Sillarännet 2015.
Själva fan.
 
I cava vimlet i målgång visade det sig att Idioten var en spansk sommarstugegäst som fått en humla innanför shortsen när vi passerade rododendron. 
Jag vill inte göra denna bloggen till en snuskblogg men det såg inte trevligt ut där nere.
Han fick sedan sin midsommar inne på sjukhuset och enligt legenden satt en sköterska vid hans sida hela kvällen.
 
Adjös.
(sanningshalten på detta skönmålande inlägg är internet standard.)
 

1 kommentar

  1. Man ler alltid när man läser dina inlägg?sluta aldrig skriva Johan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑