Jag har börjat inse allvaret. På lördag kommer bli en once-in-a-lifetime-upplevelse. Ska stå längst fram av 64 000 löpare och bara lyftas fram till en tid. Exakt vad den blir är dock mycket oklart. Under ett halvårs tid har siffrorna 1.20 gäckat mig. Låt mig förklara varför.
Allt började med att jag och min syster startade en blogg 2013. Efter en gemensam löprunda kände jag att det hade varit riktigt kul att börja springa lite mer. En viss fallenhet har alltid funnits för löpning och Bäcken – som den mest klassiska 5-kilometersrundan i Brötjemark heter – har blivit föremål för många PB-slakter genom åren. Men löpningen hade fram tills den dagen bara funnits där i bakhuvudet. Något man gjorde när man inte hade nåt annat att göra. Men i och med uppenbarelsen under de 15 kilometer som vi avverkade en ljummen eftermiddag i april så var resan inledd. Att någon gång springa New York Marathon.
Jag blev något manisk de första månaderna. Sprang så fort jag fick chansen och försökte nå snabba vägar till PB:n. Gick på många nitar också. Körde 5×2000 i terräng ena dagen för att nästa dag känna mig hyfsat pigg och därmed försöka slå nytt rekord på milen. Minns att jag kom runt 2,5 km för att sedan braka ihop fullständigt och avbryta.
Nåväl. New York var det.
Hittade en seedningstabell. Vet inte hur det funkar riktigt men har fattat det som att det finns vissa tider som man kan kvala in sig på och därmed få förtur gentemot andra i kösystemet.(Rätta mig gärna). Är ju tydligen fler än jag som någon gång vill springa genom The Big Apple. 1.19 på halvmarathon skulle räcka för att vara kvalificerad. Det blev en bra målbild tyckte jag att inom några år lösa. Senare har jag förstått vad som egentligen krävs för att bli så bra. Mer än vad jag mäktat med hittills i alla fall.
I och med mitt avhopp från fotbollskarriären så bestämde jag mig i höstas för att komma en bit på vägen. 1.20 på GöteborgsVarvet. Jag minns ett blåsigt och regnigt pass runt Munksjön på tredje advent när jag gick för ett snabbdistanspass. Första två kilometerna gick under 3,30 innan motvinden friskade i. Öste allt jag hade i 5-6 kilometer och när jag hävde mig över min egenkonstruerade mållinje landade snittfarten för passet på 3.46. Och jag var totalt slut. När jag låg där på backen och drömde om Körsbärsberget när det blommar så slog det mig att med den här farten i 21 097 meter blir tiden strax under 1.20. Det sa mig en hel del. Trots att löpformen just i december brukar vara sådär och väderförhållandena knappast var snabba.
Man når dit man vill med bra träning och utan att fuska. Och så ska man undvika skador också. Men det är sånt man får räkna in. Jag är en bit på vägen mot mina 1.19 men det blir knappast i år. 1.20 var förhoppningen på Varvet men efter att i fredags kört i 3.50-fart(1.20.52 på halvmaran) i 7 kilometer insåg jag att det tidsmålet förmodligen är mig övermäktigt. Frågan är då: Ska man sänka förhoppningen eller hålla fast vid sin förväntan? Risken är då givetvis att 1.20 snabbt kan bli 1.30 och däröver. Man ska ha respekt för distansen.
Vi ÖIS:are har ju dock ett mantra som brukar vara användbart. Inte minst under långdistanslopp. ”Ba maler.” Det handlar lite om att inte tänka så mycket. Utan köra ner huvudet och utan gnäll och omsvep riva av det som ska rivas av. Vad resultatet blir är då ovidkommande. Det blir ju vad det blir.
2015-05-19 at 9:29 e m
Det är mitt tänk det! Bara att mala och ha roligt!
2015-05-19 at 9:29 e m
//robin
2015-05-21 at 6:31 f m
Bara att kötta på. Ta rygg på valfri kenyan eller Arvid så löser det sig.