skärselden för en konditionsidrottare

lite sedvanligt tisdagsgnäll… 
 
Jag är krasslig. Inte sjuk. Inte skadad. Krasslig. Det sämsta tillståndet för alla konditionsidrottare. Tillräckligt frisk för att det inte ska vara en godkänd anledning att ligga under en filt på soffan och äta glass. Tillräckligt sjuk för att inte kunna lägga benen på ryggen uppför Vista kulles smala stigar och känna hjärtat pumpa så hårt att hela bröstkorgen skakar. Detta är röven, som Glenn Hysen hade sagt. Jag är en ¨allt-eller-inget¨-person som de flesta kanske känner till. Jag själv förstod det under Lidingöloppet förra året. Mellanmjölk är inte min melodi så länge man inte dricker den. Jag har aldrig förstått grejen med att gå på gym i 2 timmar och inte åstakomma något annat än ett par nya selfies i mobilen. Nä, allt eller inget är det som gäller. Ge mig hellre två dagar med febertopp än denna skiten som håller mig borta från löpskorna. I vissa fall kan ett hårt intervallpass göra susen i detta stadiet. De lärda säger att lugn träning kan vara okej så länge inte halsen protesterar. På senare tid har jag däremot blivit skraj för diverse hjärtåkommor man dra på sig om man tränar krasslig och väljer därför att inte chansa. Även om jag ser upp till Jernberg avstår jag från att träna mig igenom febern precis som han gjorde. 
Det är konstigt hur man kan gå från att vara i riktigt bra slag ena dagen, för att på den andra känna sig riktigt klen bara av en liten känning i halsen. Det som är spännande är att man kan bli krasslig när man som minst anar det, vilket kan göra sista träningstävlingen i Lekeryd extremt dramatisk. Kommer Sernheims immunförsvar stå pall är frågan som alla löpare i jönköping har på sina läppar.

Nåja. Igår tog jag elvakaffe med vår mest trogna bloggläsare Olof. (ja, ni läste rätt. Ibland dricker jag elvakaffe istället för tiokaffe men så är det, lev med det.) Han satte lite perspektiv på tillvaron så nu ska jag inte gnälla mer. Dit han åker och tjänstgör tänker man inte på en krasslig hals eller rinnande näsa. Det kan vara bra att ha vänner som åker iväg för att se misär på nära håll och återberätta det. Jag tror nämligen nyckeln till lycka och tacksamhet är att ha insikt i hur bra vi har det här hemma. 

 
Lokala konditionsnyheter  
– Robban verkar ha gjort försiktig comeback i löpskorna efter flera månaders skadefrånvaro. 6,8km skrev han på FunBeat och enligt ryktet på stan såg han ut som en kalv på grönbete. Jag vet inte om ni bloggläsare har sett när kalvar springer ut på grönbete men de har inte ett vackert löpsteg. Men just nu är det oväsentligt, huvudsaken är att han är på väg tillbaka. I år startar vi gemensamt på Göteborgvarvet och målbilden är tydlig för båda två, och det är knappast något negativt att vi startar samtidigt. 

– Vättervyernas Ultramarathon hade premiär i lördags. Även om det bara var ett test av nästa års riktiga premär så blev det succé av allt att döma.  Inte svårt att annordna ett lopp med magisk utsikt när man springer upp på jönköpings finaste utsiktplatser. För mig är det däremot helt obegripligt hur man ser charmen i att springa i 8:00min/km tempo så länge man kan. Men å andra sidan är jag som sagt en allt-eller-inget-kille och jag tycker allt över 4:30 tempo är slöseri med tid. Ultralöpning är inte så coolt så länge man inte heter typ Jonas Buud och springer i sub fyrafart. Nu tappar vi säkert många läsare, jag är ledsen. (inte)
 
 
Robbans comeback i löpskorna eller ett vanligt kosläpp?
 
 
 
 
 
 

1 kommentar

  1. Det är inte okej att tjuvfilma!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑