Not quite dying.

 
Premiär. Vaknade överlycklig av att inte vara sjuk. Sjukdom har befunnit sig i huset. Men frisk som en nöt dansade jag ur sängen till Tungevaag. Kvart i åtta konstaterade jag mig själv vara alltför överladdad. Måste spara på energin. Körde på nedstämd Black Sabbath. Säga vad man vill men Rallarloppet har ju en plats i hjärtat. I själen. Men när vädergudarna(väderguden?) spelar ut dessa vedervärdiga kort var det bara för arrangören att kasta handuken. Bättre att skita i det än att skapa kaos och oreda på ett smalt spår som består av en backe upp och en backe ner. Vi anmälde om. Drog till västergötland, till ulricehamn. Vilken anläggning dom har. Bäst i södra sverige. Ulricehamn bjöd på ett varv om 5km som skulle köras åtta gånger. Banan bestod av tre slingor som alla bjöd på fina stigningar. Det skulle bli något att bita i.
 
Hamnade långtbak i elitledet. Tänkte det blir bra. Eftersom man är otävlad kan det vara bra att öppna lite passivt och inte åka med täten ett varv för att sedan gå en långsam död till mötes. Världens bästa Peter Nilsson hade en plats längre fram som han erbjöd. Tackade vänligt men bestämd nej. En sådan generöst erbjudande kan man inte bara ta emot då min placering var självförvållad. Inte trafikolycksförsenad. Det var inte självklart innan start att jag skulle hamna förre imål. Starten gick och all kraft bara exploderade iväg. En masstart är ett inferno. En passade på att ramla precis framför mig. Fick krångla mig förbi sen bar det iväg. Passerade många likt en åskskur. Är ganska nära täten men den är samlad, jag ensam. Är inte riktigt säker på att jag vill anstränga mig till den grad så jag går ikapp täten men jag vill definitivt inte harva runt banan ensam tills trötthetens bödel når mig.
 
Räddningen kommer på andra varvet. En kortväxt frenetiskt stakande kille i mörkröd dräkt. Den här killen satsar tänkte jag och hängde på. Med var också en skåning vid namn Johannes direkt kommen ifrån sm veckan i Örebro. Den röda killen gick all in på stakning vi följde i hassorna sprattlandes med benen. Han imponerade riktigt i backarna vilken energisk stakning. Tänkte att den här killen kommer bli trött till sist, då kör ja. Vid varvningen efter 2mil vek killen av och stakade emot mål. Jag skrek i desperation ”Vad ska du ta vägen?”. Tydligen var det ett alternativ att bara köra halva loppet. Blev ensam. Började tröttna. Kände efter. Kände mig lite nedstämd efter att mitt lok försvunnit. Då kom Johannes ikapp igen eller om han varit där hela tiden utan att jag lagt märke. Jag följde nu skånsk dräkt. 
 
Det var femhundra människor som åkte tillsammans på en 5000m långt varv som består av två spår. Klart det blir mycket folk. I vägen. Folk överrallt och endel på helt fel plats. Som diket jämte spåret t ex. Det blir mycket skrikande utmed spåret. Ingen trevlig stämning direkt men kul att åka och skrika på folk i tre mil. Och dom gör som dom blir tillsagda. Det funkar perfekt. J skrek mest då hann allt jämt städigt drog fram vår duo. Jag skrek andra stämman. När folk inte flyttade sig direkt röt ja i. J skrek på skånska jag som Phil Anselmo. Det sjuka i den här berättelsen är att jag tillslut också skrek på skånska.
 
Precis innan vi ska ut på sista varvet händer det man inte önskar sig. En åkare ansluter till oss. Vilket betyder att han har åkt fortare än oss den senaste tiden. Det är grevens pojk. Alltså ytterligare en skåning. Jag taggar till riktigt ordentligt när Bergengren ansluter och här krävs en kraftansträngning för att inte göra mina småländska farfädrer besvikna. Det är Dackes blod som pumpar runt i mina ådror. Vid en backe när det är kanske en tiondel kvar av loppet faller jag i ett motlut och tappar skidan. Bergengren gör en snabbforcering och går förbi och en äldre herre vid sidan av spåret skriker ”Ingen skejting”. Jag föredrar att man skejtar förbi en fallande man istället för att köra skidspetsarna långt upp i ändtarmen. Här uppstår nu en konstig händelse och jag vill bara påpeka att jag inte är en otrevlig person utan att det bara låter så. Ibland. Det är inte lätt att spänna fast en skida med snö under skidskorna, en sargad kropp och på halt underlag. Jag skriker på en hen vid sidan av spåret att ställa sig på skidan så jag kan spänna fast den efter det första misslyckade försöket. Henen står lika handfallen som en sortergårdsplacerad kommunalarbetare och det är här jag tar till en otrevlig ton. Helt onödigt. Men sånt kan hända. Bör inte men händer. Min ånger är din seger. Jag gör iallafall ett försök att ta igen förlorad tid. Tar kraft. Tar in kanske 10sek av min tappade halvminut. Tröttnar sen. Rejält. Men är nöjd i mål. 
 
”Here I am, not quite dying” sjöng Bowie. 
Så är det. Inte död men sårad. Vill verligen skänka ett tack och min största respekt till TB för en perfekt vallning. Är tacksam. Du vet att du har en speciell plats i min bok.
Och tack Annika och Arvid för drickalangningen. Den bästa.
Och tack alla som hejade och det var roligare än vad det såg ut som.
 
 

5 kommentarer

  1. Bästa start på veckan, älskar holavedenblogg ?

  2. Så himla bra skrivet!!!!!!!

Lämna ett svar till Kaxholmen Kickwaxers Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑