Jag lägger ner.

 

 

Det är inte lönt att hålla på längre. Tar med mig dom sista bestående värdena och avvecklar. Först krafsar jag fram pjäxorna sen slänger jag in skorna så långt in det bara är möjligt. Stänger bestämt dörren, låser och sätter nyckeln i fångvaktsknippan. Jag har möjligheten att öppna dörren men det ska inte göras förens klockan är slagen. Var sak har sin tid och plats. Träningen fortgår. Det är ett sätt att leva. Nu i detta mörkrets tid vill jag isolera mig i källarhålet. Konditionsidrott är till för självupptagna enstörningar och källarhållet lever upp till en rysk ortodox känsla. Det är ingen som visat kärlek för den källaren på många många år om ens någonsin. Men den inhyser några av Tegelnästets viktigaste rum. Ibland överblivet möblemang, gipsskivor och bortglömda damcyklar så står ett ståtligt monument av karaktär, svett och dicsiplinära åtgärder. Det är dags för Skiergmania! Så fort tid ges inbjuder den till ett frustande dragjobb. Man kan bara parkerar bilen, strippa av sig till kalsonger på vägen mellan entrén ner till källaren sen är det showtime. Efter den avslutande avslutningen ligger man på golvet utanför pannrummet och försöker få in all fuktig källarluft i sina lungor och tids nog är man människa igen. Då är det bara att samla ihop kläderna på färden upp för trappan och ut genom entrén. Jag kommer återkomma med höstens mål för Skiergmania. Planen ligger på två pass per vecka plus alla dagar det regnar.